Dramatikerförbundet vill idag påminna om den betydelse som PO Enquist haft för den kulturpolitiska utvecklingen i Sverige. Han deltog i utredningen inför 1974 års kulturpolitik och hade stor betydelse för hur den kom att se ut och för oss var han också förknippad med en filmpolitisk insats som på många sätt var mer framsynt än någon kunde ana.

I slutet av 90-talet fick PO i uppdrag att utreda den svenska filmpolitiken och i den utredningen fanns ett förslag om ett nytt upphovsmannastöd. Konstruktionen var enkel – i förhållande till antalet sålda biobiljetter så skulle en summa fördelas mellan manusförfattare, regissör och producent med en tredjedel var. I utredningen skriver PO följande:

Särskilt manusförfattarnas både centrala och undanskymda roll har framhävts. Det råder stor enighet om att manuskriptets kvalitet är avgörande för en films framgång. Mycket litet görs dock för att få denna insikt att landa i filmens praktiska verklighet…  Inom många andra konstarter är upphovsmännens direkta relation till marknadsintäkterna en självklarhet: en musiker, tonsättare, författare stor del av deras inkomst är på olika sätt royaltybaserad.

Historiskt sett har royaltyn betytt mycket för konstnärens ekonomiska självständighet, och frihet från välgörare. ”Jag sitter under tronen/och rimmar kungens infall”(Kellgren).  Strindberg var den första svenska författare som kunde leva på royalty. Det gjorde konstnären beroende av marknaden, men befriade honom från mecenaterna. Eller från att bli biskop, annars ett vanligt författaröde. H.C. Andersen, historiens störste nordiska storsäljare, tjänade inte ett öre på sina böcker, dömdes att resa mellan slott och herrgårdar som ärad men beroende gäst, och läsa sagor för adelns småbarn, som han därför hatade.”

Så klart uttryckt och så framsynt. Upphovsmannastödet skapade en ny ordning inom filmen – där man fick tänka tanken att det ekonomiska utfallet av filmen inte skulle vara förbehållet enbart producenten – utan alla upphovspersoner som bidragit till dess framgång.  Vid den här tiden var royalty på långfilm, i och för existerande, men innebar i praktiken till sin konstruktion oftast inget som helst ekonomiskt tillskott för manusförfattaren. Inte ens vid en större succé.  Det här förslaget som kom att genomföras ändrade något grundläggande i synen på manusförfattarens roll för filmen. Inte oväntat upplevdes det som onödigt och antagligen provocerande för producenter att jämställas med manus och regi, så efter ett antal år avskaffades det igen, trots att förbundet kämpade emot.

Men ledstjärnan för vårt gemensamma mål som uttrycks ovan finns kvar och för det tackar förbundet idag sin medlem och jag som skriver detta tänker också med värme på telefonsamtal som jag genom åren ringt till PO och fått råd och stöd i olika frågor och som haft betydelse för vårt arbete med både teater och film.

 

Susin Lindblom

Förbundsdirektör Dramatikerförbundet

Loading...