Hjälp oss att förbättra DramaDirekt! Vi vill förstås att sidan ska vara så bra som möjligt för er användare och därför behöver vi er hjälp med vad vi kan förbättra.
Det tar bara några minuter att svara men är till stor hjälp. Tack på förhand!
Vad är DramaDirekt? DramaDirekt är en pjäsbank som grundades på initiativ av Sveriges Dramatikerförbund 1997. Syftet är att främja, sprida och tillgängliggöra den skrivna dramatiken i Sverige och utomlands. I vår katalog hittar du svenska översättningar av internationella succéer, samt svenska pjäser översatta till andra språk. Alla våra pjäser är skrivna av professionella dramatiker. Tjänsten är helt gratis och vänder sig både till yrkesverksamma inom teaterbranschen och privatpersoner.
När: 13 mars klockan 19-22 Var: På restaurang Nabo, Tegnérgatan 34 i Stockholm Vad: Tema ”Skräck” med Lola Zackow, Isabel Cruz Liljegren, Filip Hammarström och moderator Gustav Tegby
Den 1 september 1988 utbröt ”Den stora tystnaden” på landets alla teaterscener. Det var ett inslag i kulturaktionen ”Tre tysta minuter” som fick en väldig anslutning och uppmärksammades både i media och genom riksdagsmotioner om ökade anslag till scenkonsten.
”Så här tyst kan det bli för jämnan i vårt land om inte njuggheten mot kulturen ersätts av en generös kulturpolitik”, varnade Hasse Alfredson som talesman för tusentals kulturarbetare.
”Njuggheten” består tyvärr, vilket den kulturbudget som presenterades för tre månader sedan tydligt visar: en miljard mindre i anslag till en bransch i kris. Att den radikala minskningen beror på indragna pandemistöd är till föga tröst efter en två års lång statlig nedstängning av scenkonstbranschens verksamheter, i kombination med en stigande inflation. Utredningar har visat att återstartsstöd behövs i år framöver för kulturlivets återhämtning. Regeringens ställningstagande visar på det vi redan visste – konst och kultur värderas lågt och prioriteras ned.
Så hur har vi som bransch reagerat? Vad har hänt under dessa tre månader? Ett par artiklar från branschorganisationerna och sedan, mest tystnad. Hur vi tacklar den allt svårare ekonomiska situationen framöver återstår att se. Redan nu kan vi inom scenkonsten märka tydliga effekter. En snabbtitt på landets teatrars repertoarer spelåret 2022/23 visar att de största produktionerna på de största scenerna till stor majoritet regisseras och skrivs av vita män, att många verk som sätts upp har kända förlagor i form av filmer eller böcker och att färre satsningar görs på nyskrivna originalberättelser för scen. Helt enkelt att man satsar på sådant som känns tryggt och beprövat. De som drabbas av detta är: alla scenkonstutövare som inte tillhör normen vita män. De som också drabbas är: all publik som inte speglas av vita mäns berättelser. Såväl som teatern som konstform.
Historiskt sett är det som först skärs ned på, när scenkonstinstitutioners anslag minskar, märkligt nog, kärnverksamheten: det konstnärliga arbetet. En quickfix är att göra färre eller lite billigare produktioner där yrkesroller slås ihop och tas över av den redan anställda konstnärliga personalen. De som drabbas hårdast av detta är frilansare: dramatiker, regissörer och andra scenkonstnärer. De som också drabbas är: publiken. Såväl som teatern som konstform.
Utan publiken, ingen scenkonst – det vet vi. Att inkludera fler upphovspersoner med olika erfarenheter, perspektiv och kompetenser är inte ett arbete som ska görs vid sidan av, när lite extra medel kommer in, utan ett tankesätt som borde genomsyra våra verksamheter. Inte för att checka en box eller vara goda utan för att inte stagnera – för att utvecklas och fortsätta att vara relevanta, för att överleva. Vi behöver även se över styrelsers och politikers krav på graden av självfinansiering. Och är vi inte nöjda med hur det ser ut: protestera, strejka. Om de höga biljettpriserna utgör ett oöverstigligt hinder för vissa publikgrupper behöver vi differentiera priserna. Det är en demokratifråga, scenkonsten ska vara tillgänglig för alla. I nuläget upplever jag att tystnaden ger uttryck för en känsla av hopplöshet, men jag anar också en självtillräcklighet, från några av landets största aktörer. Detta är inte konstruktivt.
Min fråga till branschen är: vill vi fullfölja den redan utstakade vägen och fortsätta göra vår konstform mindre relevant och inkluderande eller vill vi tänka om, tänka nytt, kring hur vi prioriterar nu när kniven sätts mot vår strupe? Eller är det ännu bara vi frilansare som faktiskt känner hur vass eggen är?
Min egentliga önskan är att vi inte bara låter tiden gå och accepterar de sänkta anslagen utan att vi på nytt ställer oss på barrikaden. Kanske kan vi återskapa 1988:s Tre tysta minuter – i ny version? En annan sorts, subversiv, tystnad. Frilansare och fast anställda, hand i hand. Eller hur orimliga behöver scenkonstens villkor bli innan vi agerar?
Isabel Cruz Liljegren Frilansande dramatiker och deltagare i TRS och Svensk Scenkonsts chefs- och ledarskapsprogram för scenkonsten. Isabel medverkar även i seminariet Scenkonstens framtida ledare på Folk och Kultur fredag 10 februari.
Dramatikerförbundet, tillsammans med åtta andra kulturskaparorganisationer, avråder bestämt från att införa en svensk kulturkanon i ett gemensamt upprop.
Vi undertecknande intresseorganisationer, som gemensamt representerar en stor del av Sveriges konst- och kulturskapare, vill samstämmigt och bestämt avråda från genomförande av en svensk kulturkanon.
Vi menar att intresse, engagemang och kunskap om konst och kultur främjas bättre genom långsiktiga satsningar på såväl samtida konst som kulturarv.
Kulturpolitikens främsta fokus bör vara att främja och lyfta fram nu yrkesverksamma kulturskapare, vars verk och prestationer kommer att utgöra vårt framtida kulturarv. Detta ser vi som särskilt viktigt i en tid då kulturlivet fortfarande återhämtar sig efter pandemin.
Vi anser att en kanon är ett mycket förenklat sätt att försöka ringa in kultur och att effekten snarare blir ett begränsande av bredd, mångfald och variation i kulturutbudet. Vi har sedan länge arbetat för en rik och mångfacetterad konst och kultur i samhället bestående av vitt skilda perspektiv och röster.
När det gäller vårt kulturarv vill vi se politiska förslag som syftar till att förstå kulturarvet och vår kulturhistoria ur dess många komplexa vinklar, samt metoder för att tillgängliggöra kulturarvet för fler.
Till sist anser vi att det är skolans uppgift att hålla både kulturellt arv och konstnärlig samtid levande hos barn och unga. Eftersom skolan ska fungera kunskapsutjämnande bör läroplanen även fortsättningsvis sätta ramarna för vilken litteratur, film, konst, musik etc som ska finnas med i undervisningen. På så vis blir undervisningen relevant för sin plats och sin tid, och möter eleverna där de är.
Ulrika Hyllert, Journalistförbundet Simon Norrthon, Fackförbundet Scen & Fil Grethe Rottböll, Författarförbundet Josefine Engström, Svenska Tecknare Paulina Holmgren, Svenska Fotografers Förbund Alex Haridi, Dramatikerförbundet Martin Jonsson Tibblin, Föreningen Svenska Tonsättare Sara Edström, Konstnärernas Riksorganisation Nasim Aghili, Svenska Scenkonstregissörer
Den 16 januari är det äntligen dags för Manusbar igen!
När: 16 januari klockan 19-22. Var: På restaurang Nabo, som ligger på Tegnérgatan 34. (Vid Tegnérlunden och tvärs över gatan från Dramatikerförbundets kontor.) Vad: Temat är Filmmanusets historia i ett samtal mellan Kjell Sundstedt och Johanna Forsman. Moderator är Daniel Karlsson.
European Writers Club har startat EWC Boosting Camp. Är du en manusförfattare som vill agera ”mentor” åt de redan utvalda projekten? Välkommen in i ett inspirerande och växande nätverk! Campen äger rum under våren 2023 i Spanien och på Irland. Uppdraget är arvoderat.
I onsdags hade Dramatikerförbundet sitt årsmöte. En av årets höjdpunkter för oss som jobbar på förbundet!
Ett åttiotal personer träffades i lokalen vid Odenplan i Stockholm för möte och middag. Det pratades bland annat om och att; en matig krediteringsmanual är på gång, behövs en kompletterande gala vid sidan av befintliga Kristallen, avtal, rättighetsförvaltning, problematik i branschen post pandemi och Dramatikerrådets målinriktade stipendium som instiftades under året.
“Vi brinner verkligen för auteurskapet inom filmen” sa den person från danska filminstitutet som presenterade filmen som skulle inviga den fjärde världskongressen för manusförfattare. Manusförfattarna i salongen tittade på varandra och fnyste igenkännande. “… men vi håller även på att öppna upp för mer kollektiva skapandeprocesser”.
Ja, det är väl vi då, tänkte vi som satt i salongen.
Poängen med den historien är inte att hänga ut någon för att han inte läst rummet tillräckligt bra, utan att betona att glädjen i att vara en del av det fellästa rummet. För om det var något som blev tydligt under de två dagar då 350 manusförfattare och förbundsrepresentanter från 37 olika länder, samlades i Danmarks Radios konserthus, är det att vi har mer än triggerord gemensamt.
Kongressen, som arrangerades av Danske Dramatikere, bestod av olika föreläsningar och panelsamtal. Dramatikerförbundets ordförande Alex Haridi deltog i panelsamtalet “Public Service Broadcasting in a Streaming Age” och tog upp frågor om politisk påverkan, ängslighet och långa beslutsprocesser. Och oavsett om ordet streaming fanns i rubriken för panelsamtalen eller inte, så återkom ofta frågan om hur streamingplattformarna påverkat manusförfattarnas situation, inte minst när det gäller att få ersättning för sitt arbete. En stor del av manusförfattarens inkomster, har såväl i Sverige som internationellt bestått av olika former av royalties. Netflix och andra streamingplattformar försöker oftast få igenom totala utköp (buyouts), vilket gör att en manusförfattare kan skriva ett manus som ligger till grund för en världssuccé, utan att få del av den vinst som skapas för streamingplattformen. Det fanns en stor enighet bland talare och förbund om nödvändigheten i att få på plats lösningar som stärker manusförfattarnas rättigheter. Den här frågan var aktuell redan vid förra världskongressen i Berlin 2018, och jag tyckte mig kunna ana en större tro på att kunna få till olika former av success fees och royaltysystem. Kanske har EUs DSM-direktiv spelat en roll här?
Jämfört med förra världskongressen pratades det även märkbart mindre om långfilm och och långfilm på biograf. Det är tydligt att vi befinner oss i en tid då det är TV-serier och streamers som dominerar.
I en intressant panel där bland annat Lisa Ambjörn och SKAM-skaparen Julie Andem deltog, talades det bland annat om hur man fångar unga tittare som är vana att se (och skapa) kort innehåll på TikTok och andra sociala medier, och om vikten av att interagera med tittarna på rätt sätt. Det skapar nya krav på manusförfattaren och kanske också en insikt hos producenter, kanaler och plattformar att det finns saker att tjäna på att göra upphovspersonerna mer synliga?
Bland talarna fanns även den ukrainska manusförfattaren Larysa Martseva. Hon berättade starkt och samlat, om hur hon och hennes tonårssöner tvingades fly efter den ryska invasionen. Hon berättade hur de flydde från hemorten Bucha, och hur de lyckades ta sig fram till säkerheten i Wales, med hjälp av facebookgrupper för rhodesian ridgeback-ägare.
Från svenska dramatikerförbundet deltog förbundsdirektör, jurist och stora delar av styrelsen. Vi hade också nöjet att få sällskap av tio medlemmar som fått resestipendium, samt ett tiotal andra svenska manusförfattare som tagit sig dit.
Vi i det svenska dramatikerförbundet vill tacka det danska förbundet för en fantastiskt välordnad och inspirerande kongress. Vi lämnade kongressen med en än starkare övertygelse om vikten av internationellt samarbete och kollektiva lösningar för att stärka manusförfattarnas ställning, och ser fram emot nästa kongress som ska hållas i Dublin 2024.
Daniel Karlsson, styrelseledamot Dramatikerförbundet
Under pandemiåren har tillvaron för scendramatiker präglats av restriktioner och inställda eller uppskjutna föreställningar, och även om salongerna nu öppnats upp, rapporteras om köbildning för ospelade pjäser och svårigheter att ens få presentera sina idéer för teatrar.
Vi kommer att återkomma till den situationen.
Samtidigt som läget på scensidan är dystert, råder det än så länge högkonjunktur på TV-sidan, där det nog aldrig producerats så mycket drama som nu. Här borde det finnas möjligheter för dramatiker som vill bredda sig.
Emma Broström är en etablerad scendramatiker, som nu även skriver för film och TV. Jag ställde några frågor om skillnaden mellan att skriva för scen och rörlig bild, både vad gäller hantverk och arbetsvillkor, och om hur man ska göra som scendramatiker om man är intresserad av att bredda sig.
