Den tionde maj skrev Ulrika Kärnborg en artikel i Expressen om Kulturhuset Stadsteaterns kommande scenuppsättning av Disney-musikalen Frost.
Artikeln väckte en del diskussion bland dramatiker och andra scenkonstnärer på sociala medier, där många undrade om det verkligen var rätt repertoarval för en institutionsteater.
Jag ställde några frågor till dramatikerförbundets styrelseledamot Isabel Cruz Liljegren.
Ulrika Kärnborg skriver att svenska dramatiker har skäl att frukta en utveckling där teatrar bara skapar scenversioner av internationella film- och romansuccéer. Håller du med henne om det?
Tror att både svenska dramatiker och hela teaterbranschen har skäl att vara oroliga. I förlängningen leder ju detta till en försvagning av vår konstform eftersom man inte satsar på att utveckla den i takt med samhället och världen.
Är det inte bra att ha föreställningar som kan locka publik till teatern?
Absolut, det är ju en ständig utmaning. Men där tror jag också på teaterns potential att göra detta på andra innovativa sätt som inte handlar om en kommersialisering av konstformen. Det borde vara de skattefinansierade teatrarnas ansvar och även ligga i deras intresse att ligga i framkant konstnärligt och innehållsmässigt.
Om det handlar om arbetstillfällen för svenska dramatiker är det väl inte värre att spela Frost än Hamlet?
För mig handlar det också om HUR man gör Hamlet/Frost. Det finns spännande regissörer som skulle kunna göra väldigt avantgardistiska uppsättningar av båda. Men med Frost är ju detta inte tillåtet. Jag tycker om både populärkultur och musikal, jag ser gärna att det är en del av framtidens scenkonst, men det behövs mångfald och utveckling också. Man behöver satsa på att utforska scenkonstformen om den ska fortsätta vara relevant för människor. Både i form av nyskrivet och med formexperiment och undersökande verk.
En anledning till att Frost på Stadsteatern väckte en sådan reaktion, är kanske Disneys symbolvärde tillsammans med den ökande svårighet att bli spelade, som många scendramatiker känner. Pjäsköerna från pandemin har inte tagit slut, och nu har inflationen och lågkonjunkturen förvärrat situationen.
En fråga som förbundets kansli och styrelse arbetat mycket med är att ta reda på hur mycket nyskriven svensk dramatik som spelas på scener runt om i landet. Det har visat sig vara väldigt svårt eftersom det inte finns någon sådan statistik att tillgå. Inte heller i länsteatrarnas årsredovisningar går det att se hur mycket nyskrivet som spelas, eller hur mycket pengar som går till svenska dramatiker eller översättare.
Förbundsdirektör Susin Lindblom kommenterar.
Ett första steg är att få en statistik så att man kan se hur mycket av det som spelas som är nyskrivet – vi har efterfrågat den statistiken under många år. För länge sedan gavs det ut en årsbok där alla teatrar var med – men när den försvann så innebar det också att historieskrivningen om vad som spelades på teatrarna helt upphörde.
Även hemsidorna saknar ofta historik – så man kan inte se om någon teater har en inriktning mot nyskrivet.
Kan man inte i skuggan av debatten om armlängds avstånd, se det som att det är bra att länsteatrarna själva får bestämma över sin repertoar?
Teatrarna ska ha frihet när det gäller repertoaren men det innebär ju inte att man helt kan bortse ifrån sin roll som uppdragsgivare till landets dramatiker.
De medel som tilldelas teatrar eller fria grupper ska ju nå alla som är verksamma inom scenkonsten. Det ska spelas nyskriven dramatik och det ska spelas klassiker. Det ska spelas svenskt och det ska spelas utländskt.
Vad kan förbundet göra i frågan?
Vi har under många år lyft den här frågan i alla tänkbara sammanhang. Vi ser hur efterverkningarna av pandemin i kombination med högre biljettpriser leder till minskad publik. Vi tror att nyskrivet kan vara ett sätt att vitalisera teatern.
Skulle det spelas mer nyskrivet om det var billigare för teatrarna att spela såna pjäser?
Det är troligen inte en avgörande faktor och det blir i så fall ännu svårare att försörja sig som scendramatiker.
Under scenkonstbiennalen i Stockholm modererar Isabel Cruz Liljegren, den 2/6, ett seminarium om dramatiseringar om kända verk.
Tillsammans med Berit Gullberg och Dimen Abdulla deltar hon även i ett panelsamtal med titeln Teaterns brist på tillit till dramatiken. Samtalet hålls i Dramatens Målarsal kl. 14-14.45 den 30/5. Panelsamtalet anordnas och modereras av Astrid Menasanch Tobieson.
