I fredags efterlyste vår redaktör Daniel Karlsson texter om hur coronasmittan påverkar er och ert skrivade. Först ut är två styrelseledamöter som här skriver i egenskap av privatpersoner. 

Pia Gradvall 

”When you find out your normal daily lifestyle is called ’quarantine’”. Texten hörde ihop med en bild föreställande ett hittepådjur i filttyg. De svarta pupillerna förflyttade sig nån millimeter mellan bild 1 och 2 när insikten drabbade introverten med tyghår: uh-oh. 

Min man och jag höhö-ade. Vi arbetar båda hemifrån och nej, det var inte så stor skillnad. I alla fall i början. Vi jobbade på som vanligt, gick ut med hunden som vanligt, letade efter nån halvtrist matrest i kylskåpet som vanligt. Social distansering – nemas problemas. Som frilansare är vi dessutom vana vid att ha osäkra uppdrag. Sen är jag väl lite krasst lagt. Realist om man vill vara snäll. När en premiär på en pjäs ställdes in blev jag inte förvånad även om det var ett rejält antiklimax. Mitt andra uppdrag är i utveckling och vi i skrivgruppen har arbetat vidare enligt plan. Men samma där: jag vet att även det när som helst kan få ett slut. Om det finns nånting positivt med detta så är det böckerna jag äntligen har börjat läsa. De där ni vet som man köper och en-dag-ska. Den dagen har kommit. En handlar om hillbillies i USA. En annan om folkmordet i Rwanda. OBS varvas med korsordstidning med Johan Glans på omslaget. Så ja, på ett sätt arbetar min man och jag på som vanligt, går ut med hunden som vanligt men letar inte längre efter halvtrista matrester i kylskåpet. Min man har börjat leta recept på New York Times och dessutom laga dem. Jag klagar inte.

 

Alex Haridi

Jag tänker på det här med ”introverta människor”.

Jag är ju en sådan där som tycker om att låsa in mig i lägenheten och skriva, äta flingor iklädd mjukisbyxor och inte prata med någon på flera dagar. Jag spyr på dagar och veckor när jobbmötena staplas på hög och jag tvingas umgås med andra hela tiden. Karantänlivet borde passa mig perfekt, så varför känns det så jobbigt?

Jag tror att det är för att jag är en betraktare. Det stör mig inte egentligen att jag inte får gå på bio och teater och restaurang, det stör mig att ni inte får göra det. För på något sätt lever jag genom er. Er sinnesstämning blir min sinnesstämning. Och nu blir er oro min oro.


Har du några tankar som du vill dela med dig av till dina kollegor? Skicka in din text till dramatiker.ses redaktör Daniel Karlsson på redaktor@dramatiker.se.

Loading...