Under OS i Tokyo följde jag den svenske gångaren Perseus Karlström. Utöver det att han har ett fantastiskt namn, (som skulle vara jättesvårt att få med i ett manus) var det nåt rörande i hans försök att prestera så bra som möjligt, samtidigt som han var tvungen att rättfärdiga sin idrottsgren. I alla frågor fanns det liksom ett ifrågasättande. “Ja, det är jätteimponerande att du går snabbare än vad de flesta kan springa, men varför känner du att du måste gå? Och är det egentligen gång? Springer du inte egentligen?”.
Läs mer
