– rapport från Filminstitutets höstsamling
I onsdags hade Svenska Filminstitutet sin årliga samling för att presentera höstrepertoaren och jag bänkade mig så klart för att kunna rapportera till Dramatikerförbundets medlemmar. Vad är på gång inom svensk film i allmänhet, ur ett manusperspektiv i synnerhet?
Ovanligt mycket visar det sig! Som vi alla vet bidde filmutredningen dessvärre inte ens en tumme. Filminstitutet produktionsstödschef Charlotta Denward lyfte i sitt inledningsanförande att det innebär att institutet i snitt numera bara kan finansiera 14 långa spelfilmer per år – givetvis alldeles för få för att upprätthålla en livaktig filmindustri.
Just 2026 märks dock inte mycket av detta. Bara i våras (vanligtvis en premiärfattig säsong) hade hela femton svenska spelfilmer premiär, och nu i höst kommer ytterligare arton stycken på bio, plus ytterligare tre på Netflix. Föga överraskande innebar det ökade vårutbudet att publiksiffrorna för svensk film lyfte jämfört med i fjol och Denward förutspådde med synbar tillförsikt att 2026 kommer bli det bästa bioåret för inhemska titlar sedan innan pandemin.
Detta trots en uppenbar lucka i utbudet: sommarfilmer. Både Denward och Anna Croneman poängterade hur stark biosommaren varit: 2,5 miljoner besökare, en 40-procentig ökning jämfört med tidigare. Inte en enda svensk film hade dock premiär under den säsongen, utan succésiffrorna drevs helt av engelskspråkiga succéer som The Odyssey och Spiderman: Brand new day. Ändå är det så klart glädjande för hela filmbranschen att biograferna står starka. Särskilt ger det viss anledning till framtidstro att publiktillströmningen till stor del beror på unga filmtittare – än så länge verkar inte olyckskorparna som förutspått att Gen Z skulle överge biosalongerna för mobilerna få rätt.
Vi kommer alltså att om inte drunkna så i alla fall bada i svensk fiktion på bio i höst (dokumentärgenren är å andra sidan ovanligt blygsamt representerad med nio titlar, men som vanligt ingår de inte i nedanstående sammanställning). Men vad är det som görs, och kanske framför allt: vilka är upphovspersonerna?
I våras noterade jag en oerhört tydlig trend: nästan samtliga filmer var skrivna helt eller delvis av regissörerna. Kanske var den extrema slagsidan tillfällig. Det är fortfarande mycket vanligt att stå för både manus och regi i höst, men inte riktigt i samma usträckning: Tretton filmer är skrivna av en ensam författare, varav sju är regissören. De övriga åtta är samskrivna: i ett fall av en regiduo, i tre fall av regissören plus en författare, och i fyra fall av självständiga manusteam. Sammanlagt alltså tio av tjugoen filmer där regissören inte har manuscredd – i alla fall delvis en comeback för manusförfattaren som självständigt yrke.
För att anlägga ett par andra perspektiv så är sju stycken filmer (mer eller mindre fritt) baserade på böcker, inklusive samtliga fyra barnfilmer. När det gäller uppföljare så blir siffran fyra även där (Nelly Rapp – Porten till underjorden, Hösten med Göran, Jönssonligan & Wall Enberg samt Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar), eller sex om man väljer att räkna med Spöket Laban busar vidare och Bus och mysterier med Alfons Åberg. Hur som helst är drygt hälften av alla filmer, elva stycken, såvitt jag kan reda ut originalidéer utan vare sig förlaga eller föregångare. Vilket får sägas vara en respektabel siffra i dessa kärva tider där det ofta påstås att alla försöker satsa på säkra kort.
Så var det detta med könsfördelningen. För regissörerna är det verkligen killarnas höst. Sjutton män (varav två, bröderna Adi och Mak Omanovic, gör Drama Kings ihop) regisserar, jämfört med bara fem kvinnor.
På manussidan ser det en aning bättre ut, även om männen fortfarande dominerar. Tretton filmer är skrivna av män, sju av kvinnor, och en (Bara till jul) av en man och kvinna ihop. Tidigare har jag noterat att snedfördelningen ibland blir ännu mer påtaglig om man räknar antal filmer istället för manusförfattare, eftersom kvinnor oftare verkar skriva i team. I år ser det dock inte ut så. Utöver Bara till jul finns sex filmer som skrivits av team: tre manliga, tre kvinnliga (i två av de förstnämnda ingår Tapio Leopold, för övrigt den ende författaren med mer än en film på höstrepertoaren).
Det innebär att 18 män och 10 kvinnor har varit iblandade i manusskrivandet, och att oavsett hur man räknar hamnar andelen män på runt 65 procent. En bit från jämställt, men som sagt betydligt bättre än för regissörerna, som har runt 77 procent män (förra hösten var det istället så det såg ut på manusfronten).
Genremässigt så bekräftade höstpresentationens vårens spaning att den senaste årens skräcktrend i alla fall tillfälligt tycks ha dött ut (men det skulle förvåna mig om inte genren får ett nytt uppsving snart, efter att Obsession och Backrooms gjort sina segertåg på biograferna). Årets svenska genre verkar istället helt klart vara komedin. Av sjutton vuxenfilmer har hela tolv stycken tydligt humoristiska ambitioner. Det innebar också en ovanlig bredd av subgenrer, från romcoms som Kärlek och andra diagnoser och Bara till jul, till actionkomedi i form av Drama Kings och satsiga Permafrost, vilka samsas med mer traditionella svenska rullar som Resan till Piemonte (ett gäng svenskar åker till Italien och upptäcker livsglädjen) och Hösten med Göran (Peter Magnusson följer upp sin storsuccé från 2009). Mest egen ser dock Arne goes to space ut att bli, där Lennart Jähkels och Rolf Lassgårds gammpojkar till brorsor får en utomjording som inneboende. Den har världspremiär på prestigefyllda Toronto filmfestival i september.
Om komediboomen är tillfällig eller en mer långsiktig trend återstår att se. Oavsett vilket kan vi se fram emot en bred filmhöst med gott om originalmanus. Passa på att gå och stödja några av dem – särskilt som den passiva filmpolitiken nog ärligt talat gör att det kan dröja innan vi får den här typen av utbud igen.
Gustav Tegby, redaktör Dramatikerförbundet
Augusti 2026
FOTNOT: Höstens internationella samproduktioner är inte inräknade i statistiken.