Okategoriserade

Av Daniel Karlsson

Jag hade turen att få tillbringa en sen augustivecka i huset som Henning Mankell skänkte till stiftelsen Överberg. Sedan 2015 har medlemmar i Dramatikerförbundet och Författarförbundet haft möjlighet att få stipendier för att vistas och arbeta i huset som ligger en halvmil utanför Sveg. Det finns tyvärr mycket som tyder på att jag var den sista. 

Det är ett stort hus. Gästboken vittnar om att många har tagit med sina familjer dit, men jag var där ensam för att komma igång med skrivandet efter sommaren. Det finns två stora arbetsrum med skrivbord, så det finns alla möjligheter till att kunna jobba.

Bland det första jag gjorde när jag kom fram var att titta igenom bokhyllorna. Närmast ett av skrivborden hittade jag fyra böcker av en författare som varit min favorit sedan gymnasiet. En av de författare som fick mig att vilja börja skriva, och som jag ibland läser några sidor av bara för att komma ihåg hur det är man skriver. Det kändes som ett bra tecken. 

Jag slog undan den uppenbara flykttanken att ägna hela veckan åt att bara läsa igenom hennes böcker, och gav mig ut för att jogga bort lite stelhet från den sex timmar långa bilresan. Från huset ser man en sluttande äng, och längre bort Svegsjön och skogsklädda berg. Jag joggade förbi äldre gårdar, mer nybyggda hus, kor, får, jakthundar som stod och skällde ovanpå hundkojor, ett byhus och skylt om att Överberg blev utsedd till årets bygd i Härjedalen år 2012.  

Det blev en bra vecka. Jag arbetade och tänkte bra. Jag höll koncentrationen uppe, och tog fler löprundor genom landskapet samtidigt som jag lyssnade på sommarprogram med dramatikerna Mattias Andersson och Staffan Göthe. Båda dessa pratar om sin väg till skrivandet och om hur de först fick kontakt med teatern och skrivandet. Andersson nämner en SVT-serie om Strindberg, och Göthe pratar om Riksteaterns besök i uppväxtens Luleå.

Mitt under veckan publicerades Stefan Jonssons artikel om nedskärningarna och omorganisationen av kulturen i Norrköping, och det dröjde inte länge förrän det moderata kommunalrådet svarade med att polemisera mot en bortskämd kulturelit som bara kritiserar nedskärningarna för att de är rädda att för att förlora sina privilegier. Det skrevs snabbt många bra svar om kulturens värde, och engagemanget i aktionen “Tre tysta minuter” stärktes. 

Flera av inläggen i debatten berörde hur lätt det är att riva ner saker som det tagit väldigt lång tid att bygga upp. Det var en känsla som det var lätt att relatera till i huset som snart måste läggas ut till försäljning. Jag bläddrade vidare bland böckerna i bokhyllorna. Hittade flera volymer där Radioteatern samlat årets bästa radiopjäser. Ett vittnesmål från en tid då public service både beställde radiopjäser av kända och okända dramatiker, och dessutom gav ut dem i bokform. För mig och många andra gav radioteatern (och tv-teatern) en viktig första kontakt med dramatiken. Jag vet att saker måste förändras, men att se de utgivna pjässamlingarna gav ändå en känsla av förlust. Det finns ett värde, både för samhället, Norrköping och den enskilda människan, även i det som inte är omedelbart lönsamt, och det måste finnas möjlighet för barn och unga att möta kulturyttringar som vidgar deras vyer.  Och det måste även finnas ett samhälle som värderar de människor som arbetar för att skapa den kulturen, de som i kommunalrådets vokabulär tillhör den privilegierade kultureliten. 

“Tack för att även vi fattiga får en chans till semester”, skriver en tidigare stipendiat i husets gästbok. 

Ja, tack Henning och Dramatikerförbundet. Tack till alla som skapar kultur, och tack till alla som förstår hur fattiga vi skulle bli utan den. 

Nu är Dramatikerförbundets krediteringsmanual äntligen här! Styrelsen har under en tid arbetat fram en manual för hur kreditering ska gå till på film-och TV-området. Ni kan ta del av den här.

I likhet med de flesta Europeiska länder anordnar Sveriges Dramatikerförbund imorgon en stödaktion för de strejkande manusförfattarna i USA.

Vad: Solidaritetsaktion för WGA, Writers Guild of America
När: 14 juni klockan 12:00
Var: Mynttorget, Stockholm

I USA strejkar manusförfattare för film och TV sedan den andra maj i år. Anledningen är att bolag som Disney, Netlix och Amazon vägrar att ge dem rimlig betalning och arbetsvillkor. Bolag som dessa har tjänat miljarder på arbete som utförts av manusförfattare och andra som arbetar inom film och TV, men är inte beredda att dela sina vinster med upphovspersonerna. Tvärtom har villkoren för manusförfattare försämrats de senaste åren. Det amerikanska manusförfattarfacket WGA kämpar för att manusförfattare ska kunna leva på sitt arbete och få del av de vinster som skapas. Om ett program gör succé på en streamingtjänst är det självklart att upphovspersonerna ska ha mer betalt. Det gäller både i Sverige och i USA. Men kampen handlar också om att kunna behålla ett konstnärligt inflytande under hela processen, t.ex genom att kunna vara på plats under inspelning och lösa problem som uppstår där, och göra serien eller filmen bättre. Många av tittarnas favoritögonblick skulle inte ha uppstått utan manusförfattare på plats, eller utan manusförfattare som fått ordentlig tid på sig att arbeta fram ett manus i ett manusrum. Vi på Dramatikerförbundet stöttar strejken helhjärtat och vi är glada över det stöd som skådespelare, regissörer, scenografer och andra filmarbetare visat för WGAs strejk.

Anmälan: anna@dramatiker.se

Den tionde maj skrev Ulrika Kärnborg en artikel i Expressen om Kulturhuset Stadsteaterns kommande scenuppsättning av Disney-musikalen Frost.

Artikeln väckte en del diskussion bland dramatiker och andra scenkonstnärer på sociala medier, där många undrade om det verkligen var rätt repertoarval för en institutionsteater. 

Jag ställde några frågor till dramatikerförbundets styrelseledamot Isabel Cruz Liljegren. 

Ulrika Kärnborg skriver att svenska dramatiker har skäl att frukta en utveckling där teatrar bara skapar scenversioner av internationella film- och romansuccéer. Håller du med henne om det?

Tror att både svenska dramatiker och hela teaterbranschen har skäl att vara oroliga. I förlängningen leder ju detta till en försvagning av vår konstform eftersom man inte satsar på att utveckla den i takt med samhället och världen.

Är det inte bra att ha föreställningar som kan locka publik till teatern?

Absolut, det är ju en ständig utmaning. Men där tror jag också på teaterns potential att göra detta på andra innovativa sätt som inte handlar om en kommersialisering av konstformen. Det borde vara de skattefinansierade teatrarnas ansvar och även ligga i deras intresse att ligga i framkant konstnärligt och innehållsmässigt. 

Om det handlar om arbetstillfällen för svenska dramatiker är det väl inte värre att spela Frost än Hamlet? 

För mig handlar det också om HUR man gör Hamlet/Frost. Det finns spännande regissörer som skulle kunna göra väldigt avantgardistiska uppsättningar av båda. Men med Frost är ju detta inte tillåtet. Jag tycker om både populärkultur och musikal, jag ser gärna att det är en del av framtidens scenkonst, men det behövs mångfald och utveckling också. Man behöver satsa på att utforska scenkonstformen om den ska fortsätta vara relevant för människor. Både i form av nyskrivet och med formexperiment och undersökande verk. 

En anledning till att Frost på Stadsteatern väckte en sådan reaktion, är kanske Disneys symbolvärde tillsammans med den ökande svårighet att bli spelade, som många scendramatiker känner. Pjäsköerna från pandemin har inte tagit slut, och nu har inflationen och lågkonjunkturen förvärrat situationen.   

En fråga som förbundets kansli och styrelse arbetat mycket med är att ta reda på hur mycket nyskriven svensk dramatik som spelas på scener runt om i landet. Det har visat sig vara väldigt svårt eftersom det inte finns någon sådan statistik att tillgå. Inte heller i länsteatrarnas årsredovisningar går det att se hur mycket nyskrivet som spelas, eller hur mycket pengar som går till svenska dramatiker eller översättare. 

Förbundsdirektör Susin Lindblom kommenterar. 

Ett första steg är att få en statistik så att man kan se hur mycket av det som spelas som är nyskrivet – vi har efterfrågat den statistiken under många år. För länge sedan gavs det ut en årsbok där alla teatrar var med – men när den försvann så innebar det också att historieskrivningen om vad som spelades på teatrarna helt upphörde.

Även hemsidorna saknar ofta historik – så man kan inte se om någon teater har en inriktning mot nyskrivet.

Kan man inte i skuggan av debatten om armlängds avstånd, se det som att det är bra att länsteatrarna själva får bestämma över sin repertoar?

Teatrarna ska ha frihet när det gäller repertoaren men det innebär ju inte att man helt kan bortse ifrån sin roll som uppdragsgivare till landets dramatiker. 

De medel som tilldelas teatrar eller fria grupper ska ju nå alla som är verksamma inom scenkonsten. Det ska spelas nyskriven dramatik och det ska spelas klassiker. Det ska spelas svenskt och det ska spelas utländskt.

Vad kan förbundet göra i frågan? 

Vi har under många år lyft den här frågan i alla tänkbara sammanhang. Vi ser hur efterverkningarna av pandemin i kombination med högre biljettpriser leder till minskad publik. Vi tror att nyskrivet kan vara ett sätt att vitalisera teatern. 

Skulle det spelas mer nyskrivet om det var billigare för teatrarna att spela såna pjäser? 

Det är troligen inte en avgörande faktor och det blir i så fall ännu svårare att försörja sig som scendramatiker.

Under scenkonstbiennalen i Stockholm modererar Isabel Cruz Liljegren, den 2/6, ett seminarium om dramatiseringar om kända verk. 

Tillsammans med Berit Gullberg och Dimen Abdulla deltar hon även i ett panelsamtal med titeln Teaterns brist på tillit till dramatiken. Samtalet hålls i Dramatens Målarsal kl. 14-14.45 den 30/5. Panelsamtalet anordnas och modereras av Astrid Menasanch Tobieson. 

Den 2 maj 2023 kl. 09.00 svensk tid gick manusförfattarna i USA ut i en landsomfattande strejk sanktionerad av Writers Guild of America (WGA). Beslutet att strejka har stöd av ca. 98% av WGA:s medlemmar och kommer efter att WGA och arbetsgivarorganisationen Alliance of Motion Picture and Television Producers (AMPTP) inte har kunnat möta varandra i ett flertal viktiga frågor vid omförhandlingen av deras branschavtal. Förhandlingen har pågått sedan i mitten av mars i år.

Några av de viktigaste punkterna där parterna inte har kunnat mötas är:

• WGA vill att deras medlemmar ska garanteras en minimitid som anställd till en produktion – detta för att undvika att manusförfattare, som i regel är anställda och inte egenföretagare på den amerikanska arbetsmarknaden, ska bli dagavlönade och på så sätt skapa en gig-ekonomi där det inte finns någon förutsebarhet och ekonomisk trygghet i författarnas professionella åtaganden.  
• Begränsa på vilket sätt AI-genererat material får användas i produktioner där WGA:s medlemmar medverkar. 
• Nivån på minimiersättningar för skrivandet och ersättningen för återutnyttjande av WGA:s medlemmars verk, framförallt i streamingtjänster.  

Läs mer om detta på WGA:s hemsida.

Förhandlingsläge i Sverige

Förbundet ser tyvärr liknande tendenser på den svenska marknaden, främst vad gäller ersättning för nyttjande och återutnyttjande av våra medlemmars verk. Motparterna vill gärna se att upplåtelsetiderna blir allt längre med en i förväg bestämd nyttjandeersättning (s.k. buyouts) där betalningsströmmarna inte följer verkets ekonomiska potential. Om du har inspel kring dessa frågor ta kontakt med förbundet. Vi kommer också att bjuda in till enkäter där du har möjlighet att lämna synpunkter.

Som många säkert har läst hotar det att bryta ut en strejk bland amerikanska manusförfattare. Den 17/4 visade en medlemsomröstning i Writers Guild of America, fackförbundet ett 97,85%-igt stöd för att ta till strejkåtgärder, om de pågående förhandlingarna inte når önskat resultat. 

Även i Sverige pågår det förhandlingar mellan Dramatikerförbundet och våra motparter. Jag ställde några frågor till förbundsdirektör Susin Lindblom. 

Vilka förhandlingar pågår för tillfället?

Förbundet har pågående förhandlingar med SVT, TV4, Film- och TV-producenterna samt Sveriges Radio.

Är det några frågor som kommer upp i alla förhandlingar? 

I alla tv-förhandlingar vill man förlänga licensperioderna kraftigt och minska ersättningarna för återanvändning ( t ex reprisersättningar och royalties). Detta gäller nyproduktion men även i vissa fall äldre produktioner.

Förbundet kommer att skicka ut mer fördjupad information till medlemmarna för att höra hur man ser på dessa förändringar – som helt klart skulle innebära att framtida royalties skulle utebli eller minska i storlek.

Utvecklingen mot licensperioder på tio år är inte oproblematisk och frågan är hur hög ersättningen ska vara för att skäligt kompensera för dessa nyttjanden.

Vi har från och med 1 januari en ny lagstiftning i Sverige som ska ge mer information och garantera skälig ersättning i förhållande till hur verken nyttjas.

Det är det som kallas DSM-direktivet? 

Ja, det är en del av det. Den lagstiftningen är på plats i hela Europa och avsikten är att den ska stärka oss och våra medlemmar i förhandlingarna. Det känns därför lite märkligt att ersättningarna pressas ner och upplåtelsetiden förlängs just nu. Det går emot lagstiftarens intentioner.  Det är också tydligt att vissa aktörer i Europa vill försäkra sig om att DSM-direktivet inte får fullt genomslag. 

Vad händer om det inte går att komma överens? 

Det kan innebära att avtalen sägs upp och att vi hamnar i en konflikt med en motpart. Målsättningen är dock att vi ska hitta modeller som inte leder till försämringar för våra medlemmar.

Vad ska man vara uppmärksam på som medlem? 

Skicka alltid avtal till förbundet, diskutera också dessa frågor med din agent. Och om du varit verksam under en tid, försök bedöma vad royalties och reprisersättningar har för betydelse för din ekonomi. Vi kommer att kalla in till medlemsmöten digitalt inom den närmaste tiden.

De frågor som står i centrum för det amerikanska förbundet är att ersättningarna till manusförfattare minskat de senaste åren, inte minst på grund av att säsongerna som produceras för streamingtjänsterna är kortare än de som producerades för sändning i kanaler. 

Manusförfattaren och förbundsmedlemmen Peter Arrhenius är nyss hemkommen efter en tid i Los Angeles och vittnar om en bred uppslutning bakom strejken. 

Alla kollegor jag pratade med trodde på en strejk till sommaren, efter att förhandlingarna förväntades bryta ihop i maj, men samtidigt tyckte de att det var väldigt jobbigt. De allra flesta författare där har ju inte mansions och miljarder på banken, utan behöver jobba för att ha råd att bo i en så superdyr stad som Los Angeles. Har du dessutom barn så blir det snabbt supersuperdyrt. 

Vet du hur det fungerar med strejkersättning? 

Man kan söka några subventionerade lån för att klara hyra, typ. Men för de flesta är en strejk – som 2007 var 100 dagar –  riktigt jobbigt ekonomiskt. Men eftersom hela deras industri förändrats så drastiskt – med färre avsnitt, kortare säsonger, minirooms – så måste de ta striden för att kunna leva som medelframgångsrik författare i framtiden också. Deras oro var att världen sedan 2007 blivit mer global och att bolagen direkt skulle vända blicken mot Europa och beställa sina manus från oss här istället, kanske framförallt från England. Det kan ju bli intressant att se var våra lojaliteter ligger, om Hollywood kommer och knackar på dörren…

Då får man tygla fåfängan. 

Ja. Det är en strid som dom tar för oss alla. 

Daniel Karlsson

Hjälp oss att förbättra DramaDirekt! Vi vill förstås att sidan ska vara så bra som möjligt för er användare och därför behöver vi er hjälp med vad vi kan förbättra.

Det tar bara några minuter att svara men är till stor hjälp. Tack på förhand!

Klicka här för att svara på enkäten.

Vad är DramaDirekt?
DramaDirekt är en pjäsbank som grundades på initiativ av Sveriges Dramatikerförbund 1997. Syftet är att främja, sprida och tillgängliggöra den skrivna dramatiken i Sverige och utomlands. I vår katalog hittar du svenska översättningar av internationella succéer, samt svenska pjäser översatta till andra språk. Alla våra pjäser är skrivna av professionella dramatiker. Tjänsten är helt gratis och vänder sig både till yrkesverksamma inom teaterbranschen och privatpersoner.

www.dramadirekt.se

Snart Manusbar i Stockholm igen!

När: 13 mars klockan 19-22
Var: På restaurang Nabo, Tegnérgatan 34 i Stockholm
Vad: Tema ”Skräck” med Lola Zackow, Isabel Cruz Liljegren, Filip Hammarström och moderator Gustav Tegby

Anmäl er till Emma på info@dramatiker.se!

Debatt 
Isabel Cruz Liljegren

Den 1 september 1988 utbröt ”Den stora tystnaden” på landets alla teaterscener. Det var ett inslag i kulturaktionen ”Tre tysta minuter” som fick en väldig anslutning och uppmärksammades både i media och genom riksdagsmotioner om ökade anslag till scenkonsten. 

”Så här tyst kan det bli för jämnan i vårt land om inte njuggheten mot kulturen ersätts av en generös kulturpolitik”, varnade Hasse Alfredson som talesman för tusentals kulturarbetare. 

”Njuggheten” består tyvärr, vilket den kulturbudget som presenterades för tre månader sedan tydligt visar: en miljard mindre i anslag till en bransch i kris. Att den radikala minskningen beror på indragna pandemistöd är till föga tröst efter en två års lång statlig nedstängning av scenkonstbranschens verksamheter, i kombination med en stigande inflation. Utredningar har visat att återstartsstöd behövs i år framöver för kulturlivets återhämtning. Regeringens ställningstagande visar på det vi redan visste – konst och kultur värderas lågt och prioriteras ned. 

Så hur har vi som bransch reagerat? Vad har hänt under dessa tre månader? Ett par artiklar från branschorganisationerna och sedan, mest tystnad. Hur vi tacklar den allt svårare ekonomiska situationen framöver återstår att se. Redan nu kan vi inom scenkonsten märka tydliga effekter. En snabbtitt på landets teatrars repertoarer spelåret 2022/23 visar att de största produktionerna på de största scenerna till stor majoritet regisseras och skrivs av vita män, att många verk som sätts upp har kända förlagor i form av filmer eller böcker och att färre satsningar görs på nyskrivna originalberättelser för scen. Helt enkelt att man satsar på sådant som känns tryggt och beprövat. De som drabbas av detta är: alla scenkonstutövare som inte tillhör normen vita män. De som också drabbas är: all publik som inte speglas av vita mäns berättelser. Såväl som teatern som konstform. 

Historiskt sett är det som först skärs ned på, när scenkonstinstitutioners anslag minskar, märkligt nog, kärnverksamheten: det konstnärliga arbetet. En quickfix är att göra färre eller lite billigare produktioner där yrkesroller slås ihop och tas över av den redan anställda konstnärliga personalen. De som drabbas hårdast av detta är frilansare: dramatiker, regissörer och andra scenkonstnärer. De som också drabbas är: publiken. Såväl som teatern som konstform. 

Utan publiken, ingen scenkonst – det vet vi. Att inkludera fler upphovspersoner med olika erfarenheter, perspektiv och kompetenser är inte ett arbete som ska görs vid sidan av, när lite extra medel kommer in, utan ett tankesätt som borde genomsyra våra verksamheter. Inte för att checka en box eller vara goda utan för att inte stagnera – för att utvecklas och fortsätta att vara relevanta, för att överleva. Vi behöver även se över styrelsers och politikers krav på graden av självfinansiering. Och är vi inte nöjda med hur det ser ut: protestera, strejka. Om de höga biljettpriserna utgör ett oöverstigligt hinder för vissa publikgrupper behöver vi differentiera priserna. Det är en demokratifråga, scenkonsten ska vara tillgänglig för alla. I nuläget upplever jag att tystnaden ger uttryck för en känsla av hopplöshet, men jag anar också en självtillräcklighet, från några av landets största aktörer. Detta är inte konstruktivt. 

Min fråga till branschen är: vill vi fullfölja den redan utstakade vägen och fortsätta göra vår konstform mindre relevant och inkluderande eller vill vi tänka om, tänka nytt, kring hur vi prioriterar nu när kniven sätts mot vår strupe? Eller är det ännu bara vi frilansare som faktiskt känner hur vass eggen är? 

Min egentliga önskan är att vi inte bara låter tiden gå och accepterar de sänkta anslagen utan att vi på nytt ställer oss på barrikaden. Kanske kan vi återskapa 1988:s Tre tysta minuter – i ny version? En annan sorts, subversiv, tystnad. Frilansare och fast anställda, hand i hand. Eller hur orimliga behöver scenkonstens villkor bli innan vi agerar? 

Isabel Cruz Liljegren 
Frilansande dramatiker och deltagare i TRS och Svensk Scenkonsts chefs- och ledarskapsprogram för scenkonsten.
Isabel medverkar även i seminariet Scenkonstens framtida ledare på Folk och Kultur fredag 10 februari.

Dramatikerförbundet, tillsammans med åtta andra kulturskaparorganisationer, avråder bestämt från att införa en svensk kulturkanon i ett gemensamt upprop.

Vi undertecknande intresseorganisationer, som gemensamt representerar en stor del av Sveriges konst- och kulturskapare, vill samstämmigt och bestämt avråda från genomförande av en svensk kulturkanon.

Vi menar att intresse, engagemang och kunskap om konst och kultur främjas bättre genom långsiktiga satsningar på såväl samtida konst som kulturarv.

Kulturpolitikens främsta fokus bör vara att främja och lyfta fram nu yrkesverksamma kulturskapare, vars verk och prestationer kommer att utgöra vårt framtida kulturarv. Detta ser vi som särskilt viktigt i en tid då kulturlivet fortfarande återhämtar sig efter pandemin.

Vi anser att en kanon är ett mycket förenklat sätt att försöka ringa in kultur och att effekten snarare blir ett begränsande av bredd, mångfald och variation i kulturutbudet. Vi har sedan länge arbetat för en rik och mångfacetterad konst och kultur i samhället bestående av vitt skilda perspektiv och röster.

När det gäller vårt kulturarv vill vi se politiska förslag som syftar till att förstå kulturarvet och vår kulturhistoria ur dess många komplexa vinklar, samt metoder för att tillgängliggöra kulturarvet för fler.

Till sist anser vi att det är skolans uppgift att hålla både kulturellt arv och konstnärlig samtid levande hos barn och unga. Eftersom skolan ska fungera kunskapsutjämnande bör läroplanen även fortsättningsvis sätta ramarna för vilken litteratur, film, konst, musik etc som ska finnas med i undervisningen. På så vis blir undervisningen relevant för sin plats och sin tid, och möter eleverna där de är.

Ulrika Hyllert, Journalistförbundet
Simon Norrthon, Fackförbundet Scen & Fil
Grethe Rottböll, Författarförbundet
Josefine Engström, Svenska Tecknare
Paulina Holmgren, Svenska Fotografers Förbund
Alex Haridi, Dramatikerförbundet
Martin Jonsson Tibblin, Föreningen Svenska Tonsättare
Sara Edström, Konstnärernas Riksorganisation
Nasim Aghili, Svenska Scenkonstregissörer