Foto: Privat

Dramatikern, översättaren och tidigare teaterchefen Ture Rangström har skrivit en minnestext över sin vän och kollega Mathias Clason.

Scenkonstnären och dramatikern Mathias Clason, Billesholm, har avlidit i en ålder av 56 år efter en tids sjukdom.

Jag har haft en mycket trivsam och angenäm samvaro med Mathias Clason under alla år vi kände varandra. Det har varit som ett pågående samtal om det som gör livet värt att leva. Om ditten och datten helt enkelt. Det kan på ett vackrare sätt liknas vid en långsam promenad i pelargången när solen går ned. Med samtal om stil och konstarter, om Strindberg och om den alltför tidigt bortglömda dansaren och teaterchefen Gustaf Wally. Vi skrev på varsitt manus om hans öde – varandra ovetandes. Nästa gång vi träffades snackade vi om Astrid Lindgrens sinne för musikal. Vi jobbade tillsammans med musikteateruppsättningen ”Bröderna Lejonhjärta” på Göteborgsoperan. Det var då jag till fullo förstod att om man engagerar Mathias i ett projekt så får man hela paketet. Han kunde allt och ville göra allt. Scenografi, kostym, regi, texter, marknadsföring och kanske någon mindre roll. Mathias var inte främmande för att leverera även recensionerna. Hans planer på den otäcka draken Katla gick inte av för hackor. Hon skulle komma in bakifrån i jätteformat och inta hela salongen och scenen och skrämma livet ur alla barn och vuxna. Jag vill minnas att teaterledningen protesterade.

Genom åren har jag följt Mathias framfart med stor glädje. Inte bara som scenograf och kostymskapare. Vem kan glömma Rehndöttrarna i Dahlhalla som rullade runt i tre meter höga krinoliner på hjul. Han kallade sig själv ”teaterman” för att täcka in alla genrer som intresserade honom. Han led av kreativ otålighet. Där fanns inga gränser. Mathias var färgsprakande och vidöppen. Han var fylld av idéer och sarkasmer. Och ren och kär vänskap.

Jag hade glädjen att jobba med honom vid flera tillfällen. Vi pratade gärna om hans kulturella pappa Anders och konsten att hålla fantastiska tal. Vi satt tillsammans i Dramatikerförbundets valberedning så länge att vi riskerade att bli betraktade som hedersknyfflar och betongaschlen.

Mathias lockades till dramatiskt författarskap. Han var en hängiven librettist. När han formulerade sitt CV ville han gärna lyfta just de talangerna ”Jag arbetar sedan 30 år med alla slags teater i många funktioner. Som dramatiker, översättare, librettist och textförfattare.” En stor plym i hatten var hans arbete med librettot till ”Århundrades kärlekskrig” där Mathias förvandlade Ebba Witt Brattströms hyperaktuella roman till samtidsopera med musik av Paula af Malmborg Ward.  Urpremiären ägde rum i Vattnäs 2017.

Mathias och jag delade ett intresse för teaterhistoria och gamla avlidna artister. En dag för inte så länge sedan får jag en inbjudan till Operans verkstäder i Gäddviken där Mathias vill bjuda på en sensationell upplevelse. Han hade förmått teaterledningen att hänga upp scenografen Fritz Ahlgrenssons enorma fond till Afrikanskan som användes senast 1867. Vi står där några stycken och tittar på det vidunderligt vackra Manzanilla-trädet under vilket man ska låta bli att sova – eftersom man riskerar att aldrig vakna. Mathias går omkring stolt som en tupp och pekar och pratar. Vi beundrar hans magiska belysning av mästerverket. Så bjuder han huvudpersonen Vasco da Gama att komma in och sjunga ”Oh paradis!”. Så här i efterhand har jag känsla av att Mathias somnade under sitt Manzanillaträd. Han är mycket saknad.

 

Ture Rangström

6 juni 2020

Loading...