Till minne av Kristina Lugn

Dramatikern och skådespelaren Staffan Göthe minns sin kollega och vän Kristina Lugn.

Kristina Lugn föredrog att kallas ”Teaterdirektör” hellre än ”-chef” under de år hon var konstnärlig ledare vid Teater Brunnsgatan Fyra.

Naturligtvis valde hon rollen som den  mer måleriska, spelbara Direktören framför den prosaiske och belastade Chefen. Hon såg den komiska potentialen i att den pompösa Direktörn i det här fallet härskade över en institution som egentligen var några oansenliga källarskrubbar.

Hon var noggrann och okonventionell när hon rollsatte: den som var hennes offentliga titelroll -poeten Kristina Lugn – var fenomenal och prisbelönt, fylld av hennes beläsenhet, bildning, kvickhet, slagfärdighet och fräckhet. När prestationskrav och kändisskapets plåga inte gick att uthärda tog hon till en trotsåldersroll som gick mot överspel: hon kunde bli nog så oförskämd och rent av hjärtlös, man längtade efter hennes privata jag då hon var bästa tjejkompisen – enkel, rättfram, klok som fan och fruktansvärt kul att umgås med.

När vi på Brunnsgatan 4 hörde Direktörn i källartrappan på förmiddagen visste vi att nu väntade sensationer, mysterier, katastrofer och ond bråd död i en redogörelse från den gångna natten, ett stycke väv av dikt, dröm och ett uns verklighet. Direktörn kunde berätta att någon brutit sig in och stulit ett manus hon skulle lämna innan veckans slut eller också att hon själv stigit upp och bränt det i kakelugnen. En gång :”I natt har jag haft tre hjärtinfarkter”. Jag tror att det var hennes trots mot vardagstristessen och slentrianen,en salva förbannelse att starta dagen med och sedan var det bra. Då kunde hon skära upp av en inköpt wienerlängd och bjuda personalen. Sedan tog hon mycket kompetent itu med beslutsfattande och telefonsamtal och allt vad nu en teaterdirektör har att göra.

Roller präglade hennes poesi – inte minst här hon själv reciterade och fick oss som lyssnade att gå på att alltsammans var självupplevt. Hennes dramatik kännetecknas också av rollerna i mycket högre grad än av dramaturgi,utveckling,bågar.Miljöerna är schablonartade:trista förorten,hemska höghuset,glas och betong så långt ögat når,diffusa rum där rollerna framför arior om sina tillkortakommanden,illusioner,rädslor. Psykologisk realism helt frånvarande. Det blir ovidkommande om skådespelaren rör sig,sitter,står eller ligger – det är språket som sköter det fysiska.

Hon släpper lös SPRÅKET som vore det clowneri i den högre skolan:halsbrytande saltomortaler,skutt,falluckor,tappa byxorna,dratta på ändan – i ett enda syfte: avtäcka och avkläda den djupaste absurditeten i våra villkor och våra försök att få fason på tillvaron. Skådespelarens avancerade hantverk är att -likt Direktörn- förmedla trovärdigheten att det som sägs är självupplevt.

Kristina Lugn var en enastående språkkonstnär där slitna uttryck och stapelvara av banala benämningar kunde vändas ut och in,anslutas och kasta nytt ljus in i dunkla hörn,få avgrunder att öppna sig och ge helt ny innebörd åt det invanda. När hon i ett samtal gjorde ett sådant fynd – ett ord eller en oväntad referens – så kom alltid hennes alldeles särskilda förtjusta skratt.

Och kanske de är det skrattet,den förtjusningen,som är hennes pjäsers djupa och mångtydiga budskap.

 

Staffan Göthe   12 maj 2020

Loading...