Dramatikerförbundets redaktör Gustav Tegby har intervjuat Sabina Zupanc om hennes bok Manusets hjärta som kom ut tidigare i vår.
Hej Sabina Zupanc, stort grattis till boksläppet. Det är inte särskilt ofta det kommer manushandböcker på svenska, berätta lite om hur och varför Manusets hjärta kom till.
Bokenväxte fram ur min forskning på Stockholms Konstnärliga Högskola, där jag undersökte hur manusprocesser kan utvecklas och förstås på djupet. Jag har länge varit djupt fascinerad av dramaturgiböcker, hur de rymmer många olika vägar till en unik berättelse, samtidigt som de ofta delar gemensamma strukturer under ytan.
Manusets hjärta utgår från min fascination för förvandling och transformation i berättelser. I boken utforskar jag detta genom intervjuer med manusförfattare och ett inledande kapitel där födandet fungerar som metafor, med feedback som förvandlande värkarbete. Ett nödvändigt utvecklingstryck som driver materialet mot ett genomarbetat manus.
Mina intervjufrågor växte delvis fram ur ett inifrånperspektiv – jag befann mig själv mitt i utvecklingen av en långfilm och en tv-serie. Intervjupersonernas reflektioner kring process och tvivel var så insiktsfulla och generösa. Jag fick ta del av hur andra faktiskt famlar och hittar fram, inte bara deras beprövade skrivmetoder. I grunden handlar det om respekt för manusprocessen, som ofta är mycket mer skör och komplex än den framstår.
Var det någon del av den där komplexiteten som kändes särskilt angelägen att undersöka?
Jag var intresserad av manusförfattarens mandat genom hela produktionskedjan, vem som faktiskt har tolkningsföreträde över berättelsen i olika faser. När har man integritet, och när börjar den förhandlas bort? Genom intervjupersonernas svar och deras olika positioner i processen, går det att urskilja hur ägandet av berättelsen i praktiken förskjuts? Och vad gör det med manusförfattarens integritet? Så min förhoppning på lång sikt är att bidra till att stärka berättelsernas hjärta, till att man inte kompromissar bort kärnan i berättelsen av fel anledningar under utvecklingsprocessens gång.
Så hur såg manusförfattarna på utvecklingsprocessen? Vad kunde du urskilja för mönster?
Feedback beskrivs ofta som värdefull men ojämn i sin dramaturgiska precision, vilket gör att den behöver tolkas snarare än följas direkt. Det blir viktigt att kunna urskilja vad som faktiskt fördjupar berättelsen. En annan återkommande rörelse är att en initial samsyn ofta förändras när projektet konkretiseras och fler perspektiv kommer in, vilket gör att visionen måste återförankras flera gånger. Det finns också en tydlig spänning mellan samarbete och eget ägarskap, där man både behöver vara i dialog med beställare och samtidigt behålla en egen dramaturgisk riktning. Sen varierar ju mandatet kraftigt beroende på roll i processen.
Jag tyckte det var en trösterik bok att läsa inte minst för igenkänningen, att känna att nästan alla kämpar med ungefär samma saker som man själv. Var det någon intervju som talade lite extra till dig personligen?
I samtalet med Amanda Högberg fördjupade vi oss bland annat i balansen mellan prestation och kreativ process, och om frågan när ett manus egentligen är klart. Hon beskrev hur hon fann ro i insikten: “Det är klart när vi har deadline” – något jag själv kunde relatera till i min svårighet att sluta fila på ett material. Vi talade också om konflikt som en nödvändig del av processen: inte destruktiv, utan kreativ, där idéer utmanas snarare än personer. För mig kändes det så hoppfullt: att se konflikter som ett kreativt bränsle och att tydligare förstå de mekanismer som formar kreativa samarbeten.
Ja apropå ditt eget skrivande, vad tycker du själv är mest utmanande i manusprocessen?
Det varierar beroende på projekt. Som dramaturg eller manuskonsult har jag lätt att vara analytisk och se strukturer och behov utifrån, men i mina egna berättelser blir det mer utmanande. Det tar ofta tid att förstå vad jag egentligen vill berätta och hitta en form som bäst tjänar karaktärerna.
I vissa projekt är berättelsens ram tydlig tidigt, och då ligger svårigheten i att avgöra berättelsens omfång och längd. I andra handlar det om att kalibrera berättelsen till rätt mottagare utan att förlora dess integritet.
Det svåraste för mig är mittfasen av arbetet: att bli tillräckligt trygg i att berättelsen har hittat sin bärande riktning. Att acceptera att manuset håller som grund för vidare utveckling, trots den inre perfektionisten, och våga öppna upp processen för andras perspektiv som kan lyfta materialet ytterligare.
Avslutningsvis, vilken fiktiv skildring av manusskrivande talar mest till dig, och varför?
Boyhood av Richard Linklater. Den visar inte skrivprocessen traditionellt, utan hur ett manus kan växa fram organiskt över tid. Det som gör det manuset så starkt är hur tidskonceptet genomsyrar allt. Eftersom filmen spelades in över tolv år fångar manuset verklig förändring snarare än konstruerad dramatik, vilket gör att dialog och situationer känns helt autentiska. Berättelsen byggs av vardagliga ögonblick snarare än stora vändningar, och karaktärsutvecklingen sker utan att något skrivs på näsan. Vi får själva förstå hur människor förändras. För mig visar det att styrkan i ett manus inte alltid ligger i perfekt storystruktur, utan i förmågan att fånga livets flöde och skapa en känsla av äkthet.
Gustav Tegby, redaktör Dramatikerförbundet, maj 2026
Dramatikerförbundets medlemmar kan köpa Manusets hjärta till förlagspris via studentlitteratur.se. Kontakta kansliet för att få rabattkoden!