– och andra lärdomar från en afton med SVTs och Netflixs beslutsfattare
I tisdags kväll anordnade förbundet årets första manusbar i Stockholm, som vanligt på Nabo på Tegnérgatan. Temat var Från pitch till greenlight – hur ser beställarnas urvalsprocess för idéer egentligen ut? Maria Karlsson och Sofie Forsman från styrelsen intervjuade Sonja Nilsson Hermele som är TF utvecklingsansvarig på SVT Drama, och Annika Sucksdorff, nordisk filmchef på Netflix.
Det här var en av våra mest populära manusbarer på mycket länge – det kom in så många föranmälningar att vi blev tvungna att stänga listan. Ämnet är ju också ständigt relevant, men antagligen särskilt nu i dessa karga ekonomiska tider. Det blev också ett väldigt välmodererat, matnyttigt och engagerande samtal. Så, för er som inte kunde vara där (och för er som var det, men saknar anteckningar och minne) kommer här ett försök till sammanfattning av er trogne redaktör.
SIFFROR
Först lite jämförande sifferexercis och liknande praktikaliteter. SVT får in ca 300 förslag per år (vilka i slutändan resulterar i 7-8 dramaserier plus en julkalender), Netflix hela 750 stycken (i deras fall gäller dock siffran hela Norden). Vad gäller utveckling gör båda en hel del sådan. På SVT är ration på projekt i utveckling vs projekt som blir av ungefär 5:1, medan Netflix har 2-3:1. För Netflix är det fortfarande relativt nytt att utveckla fler idéer än de sedan producerar, för bara några år sedan innebar ett inledande ja vanligtvis också att projektet blev av.
Ett par andra praktiska skillnader är att SVT normalt kräver ett produktionsbolag inblandat från början (de kan dock föreslå lämpliga sådana vid behov) och föredrar att alla idéer inkommer via deras förslagsportal på webben. Netflix däremot utvecklar även med individuella kreatörer utan bolag och har ett system där man i stort sett kan skicka sin inledande pitch till vem som helst i deras organisation – den hamnar ändå på samma ställe i slutändan.
VAD DE SÖKER FORMATMÄSSIGT
Pitchar som ramlar in från upphovspersoner ligger på allt mellan två och 30 sidor, men både Sonja och Annika rekommenderar ca fem sidor som en lagom omfattning. Netflix vill gärna ha serier med möjlighet till förlängning. Filmer de gör får mer sällan uppföljare, så med dem är uppföljaraspekten inte lika mycket i fokus, utan mer en härlig bonus som kan uppstå i enskilda fall.
SVTs ganska nya standardformat för serier är 6×45 och 6×30 minuter, vilket delvis är en anpassning till en krass finansieringssituation. Även de gillar att låta serier löpa över flera säsonger, men samtidigt behöver de hela tiden göra plats i utbudet för nya berättelser, så en hel del av vad de producerar kommer inte att få en fortsättning.
VAD DE SÖKER INNEHÅLLSMÄSSIGT
Så till den största och mest svårbesvarade frågan: vad är det egentligen för historier beställarna vill ha? SVT Dramas repertoar utgår från SVTs demokratistärkande uppdrag, vilket i vid mening ska speglas i allt de gör – Sonja nämnde här begreppet den dubbla berättelsen som en nyckel. På ett eller annat vis måste det finnas en samhällstillvänd botten.
Detta i närmast pedagogisk kontrast till Netflix, vars primära (och ur ett branschperspektiv kanske SVT-kompletterande) uppdrag helt enkelt är att underhålla. Motsvarande begrepp hos dem verkar vara det yttre löftet – på vilket sätt kommer historien att verkligen engagera tittaren? Netflix håller sig också med något fler konkreta riktlinjer: exempelvis producerar den nordiska grenen i princip inte alls skräck, fantasy eller sci-fi för närvarande (till viss sorg för oss genrenördar).
SVT försöker försäkra sig om en bredd genom att dela in sitt kommande utbud i olika tematiska behovsområden (exempelvis Gemenskap & Trygghet). Så nålsögat för ett projekt blir smalare om det matchar ett behovsområde där de redan har gott om förslag, och vice versa. När de går ut med utlysningar är det ofta för att de får in för lite på ett eller flera sådana områden.
En spaning man ofta hör är att streamers numera har så detaljerad tittarstatistik att den blir ett tungt vägande verktyg i deras programläggning. Sonja uttryckte att SVT använder den sortens underlag för att hela tiden bli bättre på att förstå sina framgångar – men att det samtidigt är vanskligt att använda sådana siffror som beslutsunderlag, eftersom vad som efterfrågas ständigt förändras. Däremot gör de ofta programenkäter för att fatta vad tittarna förväntar sig av just SVT.
På Netflix kan data som samlas in informera beslut i viss mån, men i slutändan är det ändå alltid manus, kreatörer och magkänslan som fäller avgörandet om det enskilda projektet. Däremot gör siffrorna att de kan utläsa mycket om bredare trender bland tittarna, vilket t.ex. innebär att drama, komedi och thriller är genrer som prioriteras.
VAD DE FAKTISKT FÅR IN
Annika bjöd på två spaningar om aspekter av pitchinflödet som förvånat henne. Dels att action är så pass överrepresenterat i förslagsskörden. Dels att de får in väldigt mycket crime på seriesidan, men häpnadsväckande få motsvarande filmidéer. En antagligen besläktad, tydlig tendens hon noterat är att teveseriepitcharna generellt är väldigt mörka tematiskt, medan filmerna har en betydligt lättare ton.
Hos SVT dimper det ner mycket individfokuserade familjeberättelser just nu, om det lilla livet och personliga uppgörelser – Sonja antydde finkänsligt att de kanske inte behövdes jättemycket mer av den varan inom den närmaste tiden.
VAD DE VILL HA MER AV
SVT söker INTE auteurer, och inte heller utpräglade high concept-serier i stil med t.ex. amerikanska Pluribus. Sonja pekade istället på att breda men komplexa dramaserier med ett samhällsperspektiv är en bristvara. Historier där man får nya perspektiv på gamla frågor, kanske genom att se berättelsen genom en oväntad och mer moraliskt utmanande lins (ett exempel som kom upp var t.ex. hur Landman speglar miljöfrågan ur ett oljebolags perspektiv).
Vidare är SVT förtjusta i researchbaserade projekt – och är villiga att betala för det extra arbete sådana innebär. De har ju även uppdraget att representera hela landet vilket alltid är en utmaning, så projekt som inte utspelar sig i storstan i allmänhet och Stockholm i synnerhet har en stor fördel.
Det gångna året har SVT bara gjort en serie utan förlaga (Parterapi i Gagnef), vilket varit en repertoar som gått väldigt bra publikt – men generellt vill de likväl ha ett utbud där originalhistorier dominerar.
Annika menade att det märks på de inkomna förslagen att branschklimatet just nu är ganska krisartat. Netflix upplever att pitcharna för några år sedan var lite modigare och vågade vara tydligare. Försöka hitta tillbaka dit, var hennes uppmaning, ingen vill inte beställa mellanmjölk (som flitig mellanmjölksanvändare surar jag alltid lite när den liknelsen används, MEN vi förstår alla vad hon menade). Och de där crime/thriller-historierna som Netflix inte får in på filmsidan skulle de gärna se fler av.
SVERIGES VANLIGASTE PITCHMISS & VARFÖR SAKER INTE BLIR AV
Intressant nog var Sonja och Annika helt överens om det vanligaste misstaget som vi upphovspersoner gör under pitchar: det är när vi håller tillbaka information och inte vill berätta hur det ska sluta för att försöka väcka intresse och inte spoila. Så, där har ni det svart på vitt: gör inte så hörni. Beställaren kommer att vilja veta hur det går (och kan annars börja misstänka att vi inte vet det själva).
I övrigt menade Annika att när Netflix inte tar något vidare så handlar det ofta om att idén antingen upplevs som för otydlig, eller att något besläktat redan finns i utveckling. Budgetfrågor är mer sällan en dealbreaker för dem.
Men om beställaren först verkar älska pitchen och man hamnar i utveckling, men det sedan ändå blir nej i slutändan – vad är det då som gått fel på vägen?
Netflix skapar alltid ett dokument när ett förslag börjar utvecklas, där de definierar varför de går in i projektet och vilka förhoppningar de har på det. Skillnaden mellan ett greenlight och ett nej handlar därför mycket om hur väl de där kriterierna i dokumentet realiseras i de mer utarbetade versionerna av berättelsen.
Sonja menade att man som beställare ofta kan älska potentialen i något, och sen om den potentialen inte riktigt realiseras under den fortsatta utvecklingen så är det ett gemensamt ansvar som även kanalen delar. Hon underströk att det alltid är jobbigt att tacka nej till projekt, och att SVT vet med sig att de har ett stort branschmässigt ansvar i och med att ett besked kan göra stor skillnad för ett upphovspersons ekonomi och ett bolags omsättning.
Annika påpekade att sena avslag också är en oundviklig realitet när de utvecklar mer än de producerar: då kommer majoriteten av grejer de har på gång helt enkelt behöva få nej till slut.
HUR SER EN BRA PROCESS UT
Avslutningsvis, hur ser då en bra utvecklingsprocess ut, som underlättar ett framgångsrikt resultat? Båda efterlyste rak dialog utan ängslighet (även om de även uttryckte förståelse för att det kan vara lättare sagt än gjort), att man som upphovsperson inte är rädd för att tänka att beställarna har fel ibland och kan missuppfatta saker. Annika nämnde t.ex. att hon ofta haft utbyte av notes på notes, där hon får tillbaka kommentarer både på de notes författaren tänker åtgärda och de hen inte håller med om (och i så fall varför).
Moderatorerna lyfte även frågan vi alla gått och ruvat på: är det så att manusförfattare tenderar att vara extra känsliga individer? Ja lite, fick vi bekräftat. Det är dock inga jätteskillnader enligt Annika, men vi är nog lite skörare än regissörer som i sin tur är lite skörare än producenter. (Skönt att få mina fördomar om mig själv bekräftade, kände i alla fall jag).
Till sist, kvällens eventuellt roligaste detalj: Annika beskrev hur hon uppskattat en pitch som slutat med att regissören rullade runt på golvet och slet sitt hår medan hen spelade upp en scen. Varpå Sonja genast kunde identifiera vilken regissör det rörde sig om (OBS jag är inte säker på att detta är ett universaltips för pitchar, tror det är ganska viktigt att man är en person som bottnar i den sortens performativitet). Skicka in din gissning om vem det var till Dramatikerförbundet så vinner du eventuellt ett fint pris.
Men framför allt, skicka in dina pitchar till Netflix och SVT, nu när du vet (nästan) allt om vad de vill ha.
Gustav Tegby, redaktör Dramatikerförbundet
2026-02-23