Dramatikerförbundets redaktör Gustav Tegby har träffat Jessika Jankert och pratat om yrkesrollen, inspiration och Gullspiran.
Hej Jessika Jankert, manusförfattare som belönades på Guldbaggegalan med Gullspiran för framstående insatser inom svensk barn- och ungdomsfilm.
Stort grattis! Särskilt som du ju faktiskt är den första person som uteslutande jobbar som manusförfattare som någonsin fått det här priset, så ett extra hurra för det! Så apropå det, hur upplever du manusförfattarnas ställning inom barn- och ungdomsfilm? Har den hunnit förändras sen du började skriva?
Tack! Det är en stor ära och så fint att de väljer att lyfta just manusets värde för (barn)filmen. Jag upplever att det finns en prestigelöshet hos folk som gör barn- och ungdomsfilm som öppnar för mer icke-hierarkiska samarbeten mellan manusförfattare och regissör. Detta beror nog delvis på att man inte har samma status som film för vuxna, vilket såklart är synd, men det gör ändå att fokuset alltid är på publiken och hur vi når fram till dem. Jag vet inte om det har ändrats under den tid jag varit verksam men jag har vågat ta mer och mer plats i hela skapandet av filmen och upplever att jag bara får ett positivt bemötande av det.
Ja, hur inblandad är du om du själv får bestämma? Hur ser en ideal manusprocess för dig?
Jag vill gärna vara så involverad som möjligt utan att gå in i någon annans roll. Jag är liksom inte intresserad av att regissera eller så, men jag tror att alla tjänar på att ha mig som har fullt fokus på berättelsen engagerad i alla led. De manusprocesser som varit bäst för mig har byggt på ett nära samarbete med regissör och producent från första synopsis till sista klippversion. Där har jag till exempel varit med och tyckt till om casting, följt med på rek, kollat dailies under inspelning och kommit med feedback i klippningen. Men regissörerna har också varit väldigt aktiva i manusarbetet och skrivit skisser på scener eller gjort readings med skådespelare som vi lyssnat in tillsammans. Det handlar väl om att dela visionen så långt det är möjligt.
Den där delade visionen är ju helt central. Men regissörens inblandning i manusarbetet är superintressant tycker jag. För när jag rapporterade från SFIs vårpresentation häromveckan så insåg jag att du är den enda renodlade manusförfattaren som står som ensam avsändare för ett manus i vår, till Skurkarnas skurk. Alla de andra fjorton spelfilmerna är helt eller delvis skrivna av regissörerna – ibland i samarbete med en ytterligare författare – eller i ett fall av huvudrollsinnehavaren. Vad tror du att det är ett uttryck för?
Vi har ju en stark auteurtradition i Sverige där det inom filmen ansetts finare att som regissör skriva sina egna manus. Kanske är det ett uttryck för det? Jag menar när vanns guldbaggen för bästa manus senast av en manusförfattare? Men det är positivt att fler börjar samarbeta med författare i alla fall. Om det nu är fler som gör det?
Hm jag får nog fördjupa mig i den statistiken och återkomma.
Svensk barn- och ungdomsfilm jobbar ju ganska ofta med förlagor, inte sällan i form av böcker. Du har gjort både original som Forever och adaptioner som kommande Skurkarnas skurk – som för övrigt ser tilltalande skogstokig ut att döma av trailern. Hur har de processerna skilt sig åt?
Med Forever så tog det rätt lång tid att komma fram till vad den egentligen skulle handla om. Vi hade en arena och ett tema men prövade idén mer som ett ensembledrama först innan vi kom fram till våra två huvudpersoner. Och det var först när vi satte deras vänskap i centrum som berättelsen växte fram. När jag säger ”vi” så är det mig och regissören Anders Hazelius som jag syftar på.
Med Skurkarnas skurk så fanns det ju redan en värld och karaktärer att förhålla sig till. Då var utmaningen snarare den motsatta – att hitta ett tema som går att bygga en långfilmsplot på. Skurkarnas skurk är en otroligt rolig bok och mitt jobb har varit att bygga karaktärsbågar och vändpunkter som gör att den funkar som långfilm. Utan att tappa det där skogstokiga.
Avslutningsvis, vilket filmmanus önskar du att du hade skrivit och varför?
Sjukt svår fråga. Skulle kunna grubbla på den en vecka haha. Det finns ju så många otroliga manus som jag inspireras jättemycket av. Såg till exempel om Little miss sunshine nyligen och den är så otroligt välskriven, tematisk sammanhållen och har hela känslospannet från skratt till tårar.
Eller när vi snackar ungdomsfilm – Fucking Åmål. Vilket bra manus! När den kom var jag tretton och kände mig liksom sedd av en film för första gången. Men det vore ju konstigt att önska att jag skrivit den, så får väl svara att jag önskar att jag en dag kan skriva ett lika bra manus som får nån annan trettonåring att känna likadant.
Gustav Tegby, redaktör
2026-02-03