I förra veckan bjöd Filminstitutet som seden bjuder in till presentation av vårens svenska filmpremiärer. Dramatikerförbundets redaktör Gustav Tegby bänkade sig för att rapportera.
I sin introduktion av tillställningen lyfte chefen för filmstöd, Charlotta Denward, att den svenska filmen avslutat 2025 starkt med fyra titlar som sågs av många under julhelgen (Håkan Bråkan 003, Handbok för superhjältar, Bamse och havets hemlighet samt Regnmannen). Detta till trots stack hon inte under stol med att det gångna året varit magert publikt. Den sammanlagda publikssiffran för svensk biofilm stannade på en miljon besök eller knappt 12 procent. Detta samtidigt som norsk och dansk film slog rekord på hemmaplan (31,3 respektive 37%). För att ge lite ytterligare perspektiv på hur dyster siffran är kan man konstatera att för tio år sedan närmade sig en enda svensk film dubbla det publikantalet (En man som heter Ove, 1,71 miljoner besök).
Denward berättade att SFI för 2026 har valt att ha ett särskilt fokus på Berättelsen – vad är en stark hållbar idé som kan beröra och locka en publik? Dramatikerförbundet applåderar självklart denna påminnelse om att en bra film alltid står och faller med en gedigen historia (och därmed ett bra manus). Tyvärr framgick det inte riktigt vad detta fokus innebär i praktiken, om det gjort att man faktiskt jobbat på ett annat vis eller om det mer ska förstås som ett löst övergripande tema för årets premiärer – vi hoppas givetvis att det betyder att manusarbetet får ett visst mått av konkreta extra resurser.
Vad var det då som presenterades? Ofta rapporterar vi inte från vårsamlingen på grund av det knapphändiga utbudet – det svenska bioåret har av diverse anledningar traditionellt en stark slagsida mot hösten, ofta är det bara 3-4 spelfilmer som går upp under årets första halva. I år ser det dock annorlunda ut, inte mindre än femton titlar presenterades. (Plus ett antal dokumentärer, som inte är inräknade i genomgången nedan). Spontant känns det här väldigt positivt – förhoppningsvis kan den jämnare spridningen innebära att svenska filmer i mindre utsträckning kannibaliserar på varandras publik.
Nygammalt var att även film som går direkt till streaming fick vara med, t.ex. Netflix Je m’appelle Agneta. Det kommer däremot fortfarande krävas biodistribution för att vara med att tävla om Guldbaggar, vilket innebär att nyss nämnda film är diskvalificerad, medan Netflix andra vårpremiär Den svenska länken å sin sida kommer ha en kortare bioperiod innan den dyker upp på strömningstjänsten.
Innehållsmässigt blir det som så ofta en hel del drama och dramakomedi (med Ulf Malmros comeback Grannfejden som det breda publikalternativet på vuxensidan), med ett par titlar som tycks dra mer åt psykologisk thriller (nyversionen av Doktor Glas och Julia Thelins Mecenaten). De senaste årens skräcktrend tycks däremot i alla fall tillfälligt ha klingat av och det är överhuvudtaget ont om mer renodlad genrefilm.
Så låt oss nu prata lite manusförfattarstatistik! De femton filmerna (precis lika många som hösten 2025) är skrivna av sammanlagt 24 personer, 15 män och 9 kvinnor (62,5 respektive 37,5 procent) – fler snubbar alltså, men inte alls i samma utsträckning som i höstas.
Könsfördelningen blir dock ett snäpp skevare om man istället för inblandade manusförfattare bara räknar filmer: i så fall har mer än dubbelt så många skrivits av män som av kvinnor: nio respektive fyra stycken (utöver detta finns två filmer som är skrivna av en man och en kvinna ihop). Att det blir olika resultat beroende på hur man räknar handlar alltså om att lite fler kvinnor än män skriver i team (Jessika Jankert och Julia Thelin utgör vårens två undantag).
Ännu mer påfallande är kanske detta: av de 24 författarna är 17 också regissörer och två (Isak Calmroth och Adam Lundgren) är huvudrollsinnehavare. Fyra stycken är enbart manusförfattare men skriver tillsammans med regissören. Ett enda manus i höst är alltså skrivet av någon som enbart är manusförfattare: Skurkarnas skurk av nyblivna gullspiravinnaren Jessika Jankert.
Ett sätt att se på den manliga övervikten är därmed att den hänger ihop med mängden skrivande manliga regissörer och (i mindre utsträckning) skådespelare – för räknar man de renodlade manusförfattarna är kvinnorna faktiskt fler, närmare bestämt tre jämfört med två. Det är ju dock vanskligt att alls försöka sig på att skapa statistik utifrån ett så litet antal personer.
Oavsett vilket så kan man väl sammanfatta det som att den solitära manusförfattaren har det rejält tufft. Vill du få igenom din egen originalidé är det att döma av vårens utbud helt enkelt närmast en nödvändighet att även regissera (eller eventuellt skådespela) i dagsläget.
Originalidéer råder det glädjande nog annars ingen brist på i utbudet, bara fyra av de 15 filmerna är adaptioner (varav två för barn) medan 11 är nya historier (två av dem är dock baserade på verkliga historiska händelser). Men samtliga dessa är alltså helt eller delvis skrivna av filmernas regissörer.
Även regissörer kan självklart skriva fantastiska manus, men att den självständige manusförfattaren just nu känns närmast utrotningshotad stämmer onekligen till viss eftertanke. Hur upplever Dramatikerförbundets medlemmar situationen? Är det här ett faktiskt problem, en slumpartad anomali eller ett symtom på något helt annat? Hör gärna av er på sociala medier eller till info@dramatiker.se
Gustav Tegby, redaktör Dramatikerförbundet
2026-01-28