Dramatikerförbundet träffar Kirsi Vikman, manusförfattare och terapeut som skrivit en rapport om hur det osäkra jobbläget påverkat de förstnämnda som yrkesgrupp.
Berätta lite om bakgrunden till rapporten du skrivit? Hur tillkom den och vad är fokus?
I februari 2024 deltog jag i TV DramaVision i Göteborg. Branschen var på väg mot en djup kris, man kunde verkligen känna den djupa oron och maktlösheten i salen. Man stod inför något som branschen aldrig riktigt upplevt tidigare – en total ovisshet.
Under paneldiskussionerna presenterades olika strategier för att bemöta den negativa utvecklingen, och man pratade mycket om vikten av gemenskap. Men nästan ingen nämnde manusförfattarna. Diskussionerna speglade något som alltid funnits där: manusförfattarnas osynlighet. Jag tänkte på hur man skulle kunna prestera och vara kreativ, när konkurrensen skulle bli hårdare än någonsin och vår existens vara hotad?
Under tiden gick jag en utbildning till lösningsorienterad korttidsterapeut. Jag behövde hitta ett ämne till examensarbetet och bestämde mig att ge vår yrkesgrupp en röst genom att djupintervjua svenska och finska manusförfattare, och skriva något som kunde ge tröst, hopp och en känsla av gemenskap.
Du har strukturerat rapporten enligt en klassisk dramaturgisk treaktsstruktur. Hur kom det sig och hur tror du att det påverkat processen och slutresultatet?
Jag tänkte att manusförfattarna skulle känna sig som hemma, de är ju skickliga att forma helheter genom samband, associationer och vändpunkter. Jag ville ge dem en möjlighet att landa i sitt eget narrativ.
De fick pricka ut karriärens viktigaste vändpunkter, i bakgrund, kriser och insikter, och reflektera över hur det förflutna har format deras yrkesidentitet och tillit till den egna förmågan. Våra erfarenheter påverkar oss ju enormt i hur vi hanterar kriser.
Formen gjorde det också lättare att tänka associativt och röra sig mellan olika tidsplan: att följa spår, återvända till nyckelhändelser, upptäcka oväntade samband och analysera mönster och orsakssammanhang.
Det som överraskade mig var att många talade mer om det förgångna än om situationen här och nu. Det var som att de svåraste minnena väcktes till liv mitt i krisen. Just därför kändes det viktigt att söka en väg framåt, alltså gå till akt 3. De intervjuade visualiserade sitt liv i framtiden, hur branschen skulle behöva förändras för att arbetet ska bli mer hållbart för manusförfattare.
Du är erfaren manusförfattare och sedan nyligen även terapeut. Vad finns det för likheter mellan de båda yrkesrollerna?
Det finns många likheter. Som manusförfattare berättar vi oftast överlevnadshistorier. I klassiskt drama är hindret för huvudpersonen inte bara antagonisten, utan också de egna bristerna. Förändring kräver mod och insikt om vilka val som håller oss kvar, och vilka som kan föra oss framåt. Så är det också i den lösningsfokuserade terapin. Man övervinner inte sina problem genom att gräva i dem, utan genom att ta vara på sina styrkor och resurser. Terapiformen har en stark tillit till människans potential.
Sedan bygger båda på att vi faktiskt byter perspektiv. I manusarbete är det avgörande. Vi löser kreativa problem genom att vara flexibla i tänkandet och ständigt skifta perspektiv. Vi behöver gå in i och ut ur karaktärerna, förstå deras inre drivkrafter och relationer på djupet. Samma sak gäller i terapin. Förändringsarbete kräver kreativitet. När vi ser saker ur ett bredare perspektiv börjar vi tänka, känna och till slut också agera på ett nytt sätt.
Behovet av och tron på förändring är ju verkligen något som terapi och klassisk dramaturgi har gemensamt. Dramatikerförbundet anordnade ett samtal på bokmässan där det bland annat sades att ”komedi är den mest realistiska genren eftersom karaktärerna INTE förändras”. En vän som också är manusförfattare kommenterade att det är därför hon skriver komedi, för att hon inte kan få sina karaktärer att ändra på sig.
Hur ser du på dramatikens vs terapiarbetets förändringsnarrativ? Har vi människor orealistiska förväntningar på hur mycket vi ska kunna omstöpa oss själva? Hur skiljer sig mänsklig förändring i dramatik och verklighet?
Om en karaktär i komedin plötsligt förändras, fattar publiken att det ligger något lurt i det, att det finns en dold agenda. Eller så är karaktären totalt förvirrad och har tappat fotfästet. I klassiska dramer däremot speglar huvudkaraktärens transformation ofta kulturens och samhällets normer, ett slags idealiserat liv. Tänk på amerikanska familjefilmer. Sedan hamnar ofta protagonisten i situationer som hen inte är van vid. Genom konflikterna lär sig karaktären att agera mer konstruktivt, får en insikt att hen har hanterat livet på ett mindre bra sätt. Det är också en förändring,
Men om man ska förändras och förändras i det oändliga, blir det ju fruktansvärt plågsamt. En orealistisk och tom perfektionism, man vet inte vad som är sant för en själv och vad som kommer utifrån. Så vad är en bra förändring? Den växer inifrån, tänker jag. Vi har vår grundpersonlighet. Men vi kanske inte vågar uttrycka den av olika skäl. Förändring för mig betyder en möjlighet att uttrycka det man innerst inne är. Inte att man blir någon annan.
Och hur är det med skillnaderna vad gäller de båda olika yrkesrollerna?
Som manusförfattare är jag van att hela tiden söka svar och styra processen, även om det till slut är karaktärerna som tar över och visar vägen.
Men som terapeut måste jag kliva ett steg tillbaka. Jag kan varken kontrollera eller lösa klientens problem, och inte heller ge färdiga svar. Jag ställer bara tillräckligt många och konkreta frågor. Svaren finns redan inom personen själv.
Du beskriver hur din mentor Olli Soinio sa åt dig ”I den här branschen måste du lära dig att spela schack.” Vad menade han med det?
Han var en underbar mentor och människa. Jag minns att jag vid det tillfället var både sårad och rasande på en producent, kände mig totalt maktlös. Olli hjälpte mig på fötter. Menade att gräl inte leder någonstans, för då blir man bara problematiserad – och den andra parten slipper se sitt eget ansvar. Jag behövde lära mig att se mig själv som en jämbördig samarbetspartner, att analysera vad som sker på ”spelplanen”, försöka förutse problem och agera utifrån mina egna beslut och värderingar. Att se mig själv som en aktör, inte ett offer. Kort sagt, mycket handlade om självrespekt.
Du återkommer till begreppet resiliens i rapporten. Vad står det för och varför är det viktigt för manusförfattare? Kan man bli för resilient?
I en psykologisk kontext handlar resiliens om vår förmåga att stå emot och återhämta sig efter motgångar och kriser. I praktiken märks resiliens i hur snabbt vi hittar tillbaka till en känsla av balans efter en svår upplevelse.
Kan man bli för resilient? Bra fråga! Jag tycker inte det. Men man ska inte missförstå vad resiliens betyder. Det handlar inte om att bygga upp ett pansarskal och låtsas att allt är toppen. Tvärtom. Vi behöver ge plats åt de svåra känslorna och jobba oss igenom dem.
I grunden handlar resiliens om acceptans. Svårigheter är en del av livet. Ibland handlar det också om att ge upp. Det behöver inte alls vara ett misslyckande, utan kan vara ett medvetet och klokt beslut när något blivit ohållbart.
Och resiliens betyder inte att man ska klara allt ensam. Vi behöver varandras hjälp och stöd.
Manusförfattarna du intervjuar snittar på 8 av 10 i oro just nu. Det är ju en oerhört hög siffra. Hur hanterar man bäst oron som kommer med det här jobbet?
Jag tror det är jätteviktigt att stå på sin egen sida. Det är lätt att hamna i en nedåtgående spiral, där man börjar mata sig själv med hopplöshet och negativa tankar. Under kriser glömmer man lätt bort sina styrkor och talanger. Men de finns där, trots allt. Sedan kan man försöka minnas hur man klarat sig under tidigare kriser. Bearbeta, reflektera, försöka hålla sig aktiv. Det är jätteviktigt att inte isolera sig.
Det där tycker jag själv är det svåraste sen jag blev frilansare på heltid, eftersom isolation är normaltillståndet som manusförfattare. Vi saknar en självklar kontext, en grupptillhörighet. Det saknar jag från när jag var institutionsdramaturg eller drev frigrupp. Även om vi manusförfattare ingår i många konstnärliga konstellationer så är de temporära, och till råga på allt börjar resten av det konstnärliga teamet jobba som mest intensivt ihop när man själv är klar, vilket kan leda till att man känner sig ännu mer ensam. Och om man inte får uppdrag blir isolationen ännu mer påtaglig, och känslan av misslyckande gör det svårare att våga och orka försöka bryta den.
jJo, det här är ju ett ensamt yrke. Men jag tror att man ska umgås med kollegorna, gå till evenemang och möten om de arrangeras. Eller arrangera dem själv. Många av de intervjuade pekade på att det är jätteviktigt att bryta isoleringen om man hamnat där. Ensamheten blir en negativ cirkel annars, det är lätt att tro att allt det intressanta händer utanför en själv. En av de intervjuade berättade att hon gör allt hon kan för att visa upp sin existens, det kan ju hända oväntade grejer. En annan sa att hon alltid tar med sig något från möten. Man blir helt enkelt lite gladare eller så får man nya idéer och tankar. Kanske till och med ett jobb om man har tur. Många tyckte att det är jätteviktigt med gemenskapen, att vi stöttar och hjälper varandra.
En konkret grej jag själv gjort är att gå med i en dramatikergrupp, där vi checkar in en timme varannan vecka och berättar vad vi jobbat med sen sist och vad vi ska jobba med de kommande två veckorna, och har en ny diskussionsfråga varje gång. Det hjälper häpnadsväckande väl mot känslan att jobba i ett vakuum, att ha ett veckomöte som ger lite struktur.
Låter underbart!
Känslan av meningsfullhet, och hur den uppstår, är ett annan nyckelfråga i rapporten. Går det att se en röd tråd i hur manusförfattarna i dina intervjuer hittar mening?
Att skriva upplevs ofta som en passion, ett slags kall. Jag tolkar det som att manusförfattare dras till teman som känns meningsfulla och relevanta för dem. Vissa återvänder till samma teman, om och om igen. Man bearbetar också sig själv – sin egen historia och sina relationer. Meningsfullhet kan också hittas i själva förmedlandet. Personligen ser jag yrket som en form av brobyggande, något som påminner oss om att vi människor, trots våra olikheter, i grunden är lika. Det var också något som en av de intervjuade pratade om.
Det här jobbet är ju riktigt tufft, fullt av stressmoment. Men kanske finns det också något meningsfullt i det – att man, genom alla de där svårigheterna, växer som människa. Flera av dem jag pratade med sa just det: att de genom svårigheterna hade börjat upptäcka sitt eget värde och sin styrka.
Var det något någon av de intervjuade sa som fastnade särskilt i minnet?
Oj, svårt att välja. Men jag har tänkt mycket på vad Mark (ett fingrat namn) sade. Han sa så här: ”om du kan hålla dig flytande ekonomiskt på något sätt, är det nu dags att skriva det där som ingen har beställt men som du alltid har velat göra.”
Kirsi Vikman intervjuades av Gustav Tegby – redaktör Dramatikerförbundet
Alla fotografier i inlägget är privata.