Dramatikerförbundet åkte till bokmässan. Vår redaktör Gustav Tegby rapporterar från myllret.
I slutet av september var det bokmässa som vanligt, men vad som inte var som vanligt var att ett av årets två teman var dramatik – ÄNTLIGEN! känner man sig lockad att skrika. Vilket innebar att Dramatikerförbundet – liksom en rejäl andel av våra medlemmar – så klart var på plats med monter, pjäshögar, polaroidkamera och en drös programpunkter.
En besvikelse man fick tugga i sig var att programmets kanske mest högprofilerade teaternamn Tony Kushner (Angels in America) behövde ställa in sin medverkan med kort varsel. En internationell storstjärna som däremot dök upp var Roland Schimmelpfennig, som medverkade i ett flertal samtal med sin svenske översättare Ulf Peter Hallberg (också han en stjärna för övrigt, som gjort mycket för att ta den europeiska dramatiken till Sverige). Den tyske dramatikern pratade om allt ifrån att se på pjäser som kompositioner där varje strykning rubbar helheten (inte alltid populärt bland regissörer) till vilka filmer som inspirerat honom mest (Apocalypse Now och Blow-Up). Men finast var ändå hur rörd Hallberg (fortfarande, efter år av översättningsarbete) blev av Schimmelpfennigs texter när han högläste ur dem.
Hallberg har gjort kulturgärningen att översätta Schimmelpfennigs samlade verk till svenska, vilka gavs ut i två band (Sprickan genom världen och Halva månen) lagom till bokmässan. Även överlag så var en rätt härlig aspekt av årets mässa den relativa mängden trycka pjäser som fanns till salu på ett och samma ställe, normalt som vi vet en rätt rejäl bristvara. Några som försökte bidra till att ändra på det var Novellix och DramaDirekt, som släppte en tjusig ask med tre samtidspjäser som alla mässbesökare med guldkort fick som present. Mer goodie bag-drama åt folket framöver tack.
Dramatemat gjorde sig påmint lite överallt på mässan. Månteatern arrangerade den återkommande improskrivsuccé Drama Slam, Sveriges Radio Drama pratade om deras kamp för att göra teatern sexig igen (exakt när teatern var sexig till att börja med hann de inte gå in på, men det är måhända en fråga för ett annat seminarium) och på Dramascenen mitt i mässhallen manglades scenkonstens vara eller icke vara från morgon till kväll. I sina bästa stunder kändes det som en scenkonstbiennal med klädsamt storhetsvansinne (och väldigt många fler civilister).
Självklart anordnade också Dramatikerförbundet ett flertal programpunkter (liksom ett välbesökt fredagsmingel), bland annat Den nödvändiga slakten där Isabel Cruz Liljegren modererade ett samtal om detta vanskliga att överföra böcker från bokpärm till scen. Den pannordiska panelen bestod av Gustav Tegby (okej, det är jag, tänkte skriva om mig själv i tredje person på klassiskt kejserligt manér, men hybrisen svek mig i sista stund), Pipsa Lonka, Jokum Rohde och Nina Wester.
Tillsammans vände vi ut och in på frågan om hur en dramatisering bör gå till, hur den ibland istället går till och (för att liksom Isabel i sin inledning citera Byung-Chul Han) när storytelling blir storyselling. Jokum Rhode lanserade även sin tes om att dramatiseringens uppsving handlar om att originalpjäserna under 1900-talet övergett en av teaterns traditionella styrkor: det djuplodande karaktärsporträttet. Huruvida romaner på scen är ett symptom på dramatikens utarmning är en fråga som återkommande delar inte bara teatersverige utan även styrelsen, så det var roligt att få mangla den fram och tillbaka lite.
Och apropå roligt: vårt andra längre seminarium var Humor på scenen, vad skrattar vi åt, egentligen? Där ledde Magnus Lindman ett samtal kring denna förpliktigande fråga med Alma Lindé, Gertrtud Larsson och Håkan Johnsson. De redde ut skillnaden mellan karaktärs- och situationsdriven komik, bristen på humor på Sveriges konstnärliga utbildningar, samt varför det är en varningsflagga när regissören börjar kollationeringen med orden ”Vad är komedi? Det ska vi undersöka?” (gör inte så). Och måste man sparka uppåt eller är det mest rättvist att håna alla? Det hann även fastslås (eller i alla fall hävdas av Magnus) att komedi är den mest realistiska genren eftersom den är statisk – ingen utvecklas i livet, så varför ska det hända på scen?
Magnus deltog även tillsammans med Khashayar Lykke Naderehvandi i ett underhållande scensamtal under ledning av Sophie Helsing som förbundet arrangerade, vars titel ställde frågan vi alla legat sömnlösa över: Vad är värst – en totalsågning eller att ingen bryr sig alls? (Som någon som råkat ut för bådadera kan jag personligen svara att när det ena hände hade jag föredragit det andra, och vice versa).
Huvudintrycket efter fyra späckade dagar var framför allt hur självklar dramatikens roll på bokmässans kändes. Det är givet att pjäser är litteratur och att vi hör hemma där, med eller utan temaår. Förhoppningsvis spiller teaterns starka närvaro den här gången över även på kommande år.
Gustav Tegby, redaktör Dramatikerförbundet