Hur ser manusförfattarnas självbild ut, hur berättar vi om oss själva? Gustav Tegby bestämde sig för att ta reda på det. Tillsammans med manusförfattarna Daniel Karlsson och Ida Kjellin såg han sex högprofilerade filmer med manusförfattare i bärande roller, varpå de diskuterade sina intryck.

Filmerna de såg var:

Barton Fink (1991) – en pjäsförfattare på 30-talet får sitt första gig i Hollywwod men drabbas av skrivkramp som tar sig alltmer hallucinatoriska former.
The Player (1992) – Studiopampen Griffin Mill mottar anonyma hot från en förbannad manusförfattare vilket leder till en extremt cameotät mordhistoria.
State & Main (2000) – En filminspelning invaderar en sömnig amerikansk småstad.
Adaptation (2002) – Charlie Kaufmans manus om den neurotiske manusförfattaren Charlie Kaufman (och hans obekymrade tvillingbror Donald) som fastnar i en snårig bokadaption.
Trumbo (2015) – Under McCarthy-eran kämpar den tidigare framgångsrike manusförfattaren Dalton Trumbo mot svartlistning och trakasserier.
Mank (2020) – Historien om hur den gravt alkoholiserade Herman J. Mankiewicz skrev Citizen Kane.

(Dessutom kommer samtalet in på tv-serien The Studio på Apple+.)

GUSTAV
Ja hörni, nu har vi kollat igenom de senaste decenniernas mest välkända filmer om filmmanusförfattare, vad är ert spontana första intryck? Vad har branschen för bild av vårt skrå egentligen?

DANIEL
1) Manusförfattaren är en man. 2) Det verkar väldigt jobbigt att vara manusförfattare.

IDA
Varför hatar vi oss själva så mycket? Vi är: neurotiska alkoholister, ömsom lismande, ömsom hatiska. Och ja, man är en man.

Vill man ens jobba med film? Det verkar väldigt jobbigt. (Och det är det ju också.)

GUSTAV
Jag blev extremt osugen kände jag. Vet inte om det var nyttigt att se så här många filmer om att göra film på rad.

DANIEL
Jag tänkte på att manusförfattaren i de här filmerna framställs som ganska ensam i processen. Det är inte så mycket samarbete, regissörerna är rätt frånvarande.

GUSTAV
Ensamma i processen, och ensamma generellt.

IDA
Allra elakast mot manusförfattare var kanske the Player.

GUSTAV
Verkligen, trots hård konkurrens. Fast den är å andra sidan elak mot alla yrkesgrupper. Equal opportunity förakt.

IDA
Vilken tyckte ni kom närmast verkligheten? Vår verklighet i alla fall?

GUSTAV
Självhatet i Adaptation, när allt man skriver känns som skit. Det var extremt relaterbart.

Och så hur Richard E Grants roll i The Player går från ”Vi ska inte ha stjärnor, inte ett ord får ändras, slutet måste vara olyckligt” till total sellout. En kombo av de två haha.

IDA
Ett ögonblick i State and main kände jag väldigt starkt för. Alla pratar om att det inte finns någon gammal kvarn i staden de precis bestämt sig för att filma i. ”Vi behöver ingen gammal kvarn!”, ”Eller hur!”. Och huvudpersonen, manusförfattaren Joseph (spelad av en EXTREMT gullig Philip Seymour Hoffman, RIP) bara håller upp sitt manus och på pappersbunten står filmens namn: DEN GAMLA KVARNEN. Åhh vad trött han blev där! Men han visar det inte…

GUSTAV
Vi har alla vår gamla kvarn I guess.

IDA
Jag har själv varit med om exakt ett sånt ögonblick. Vi hade skrivit en tv-serie där skurken var ett ondskefullt företag. Regissören kommer in, läser manus, föreslår glatt ”kan det vara ALIENS istället?”

Det här var i början när jag var ung (:ish) och ärlig så vi utbrast bara förfärat NEJ! Och det blev inga aliens. Som tur var.

DANIEL
Trumbo sticker ut som karaktär, han är mer av en hjälte. Det enda som kan knäcka honom är att han får för mycket att göra och då funkar dåligt som pappa och make.

GUSTAV
Ja den filmen var nästan chockerande att se. Vafalls en manusförfattare med karisma, karaktärsstyrka och principer?! Var det han som kom närmast din verklighet Daniel?

DANIEL
Bara när han försummar sin familj.

GUSTAV
Haha ja det var dessvärre den mest relaterbara i den filmen för mig. Huvudintrigen om att stå upp mot McCarthyismen blev lite pliktskyldig, men när han hade deadlines, då var jag engagerad.

DANIEL
Nej, men Adaptation bjöd på en hel del igenkänning. Den var dessutom minst lika bra som jag mindes. Såg den när den kom, och 20+ yrkesår bidrog på ett bra sätt.

GUSTAV
Den känns också otroligt självkritisk på ett sätt jag har svårt att tro att ens Kaufman vågar göra idag? Känns som att folk skulle tolka den för bokstavligt biografiskt nu.

DANIEL
Adaptation innehöll också mer av materialet från boken han skulle adaptera än vad jag mindes. Mycket snyggt. Och kanske är det så manusförfattare utövar sitt hjälteskap: Genom att lyckas utnyttja sin personliga skaparkris till att göra bra konst.

Eller om vi får en ordentlig yttre fiende som McCarthy.

GUSTAV
Jag måste säga att de här filmerna fick mig att längta lite efter en yttre fiende. Det är så klart skitjobbigt om man faktiskt har en, som Trumbo, men det verkade mycket mer glamoröst än att vara sin egen värsta fiende? Vilket väl var fallet för de flesta av manusförfattarna här.

DANIEL
Ja, de är ofta sin egen värsta fiende i en värld som också motarbetar det de vill göra.

IDA
I State and main är det ändå mer världen runt omkring som är problemet. Tur att det kom en sån icke-neurotisk kvinnlig MUSA och förlöste honom! (Undra om hon fick cred!?)

Otrovärdig sak: vilken författare får vara med så mycket som han fick på set!? Smyga med bredvid kameran? Få skriva om själv, inte att regissören klottrar ner nåt som inte alls behöver stötas och blötas fyrtio gånger?

DANIEL
Det vore ju nåt det…

IDA
Värt att skriva bort en gammal kvarn för det!

DANIEL
Det värsta en manusförfattare kan göra, verkar vara att ha konstnärliga ambitioner.

IDA
Och vilja lyckas.

DANIEL
Med själen i behåll.

IDA
The Studio tycker jag har varit som en sån frisk fläkt! Alla är jobbiga i den men vill egentligen väl. Halv-väl. Plus att den hånar töntiga regissörer som vill göra allt i en tagning.

DANIEL
Den är mycket rolig. Och nästan befriad från manusförfattare va?

IDA
Det är två ganska normala manusförfattare i avsnitt 7. De har typ en replik var… annars mycket AUTEURER.

DANIEL
Sparar på skådespelare kanske? Plus att de kör mycket cameos, och är det nån vits att ha manusförfattarcameos? Eftersom inte ens vi känner igen några manusförfattare.

IDA
Gud så sorgligt!

GUSTAV
Aron Sorkin gör en cameo i avsnitt 8 i och för sig, men han är väl typ den enda.

DANIEL
Som det där citatet av Daniel Clowes: ”att vara världens mest berömda seriestecknare är som att vara världens mest berömda badmintonspelare.” Känns som att det gäller manusförfattare också.

GUSTAV
Apropå det där med  konstnärliga ambitioner, så har jag tänkt på att manusförfattarna är castade som idealisterna i typ alla filmerna vi sett?

Mank: försupen cynisk idealist. Trumbo: kämpande idealist. Barton Fink: neurotisk idealist. Joseph Turner White i State & Main: snäll idealist. Charlie Kaufman i Adaptation: SUPERneurotisk idealist. Och The Player har en Idealist som säljer ut. Plus en bitter som blir mördad. Vilken bredd va!

IDA
Haha! Alltså så här: jag känner jättemånga manusförfattare som har gått/går i terapi pga yrket. Men alla är ju väldigt professionella och trevliga och vanliga!!

GUSTAV
Gud ja. Inte så många försupna sanningssägare som Mank i verkligheten, är min upplevelse. Då ligger Philip Seymour Hoffmans roll närmare hur det ser ut.

IDA
Ja det tycker jag. Inga narcis.. narcsii… narcissister direkt (till skillnad från vissa andra yrkesgrupper, ehum). Men Philip Seymour Hoffman med ett lager bitterhet och en smula undertryckt raseri/besvikelse!?

DANIEL
Nu känner jag att vi glömmer Donald Kaufman i Adaptation. Den obekymrade glada naturbegåvningen.

GUSTAV
Som av en slump den enda påhittade av de stora rollerna i den filmen.

DANIEL
Han blev till och med nominerad för en Oscar för den. Bra gjort av en påhittad person!

GUSTAV
Apropå yrkets status, tror ni det är en slump att hälften av filmerna utspelar sig i det förflutna? Var manusförfattarlivet bättre förr?

IDA
Ja det får man väl säga! ”Jobba med film” var ju otroligt coolt, nu är det nästan loserstämpel. ”Jaha jag ser inte svensk film” eller ”jag ser bara amerikanska tv-serier, eller har du skrivit nåt för Netflix?” Sen har alla en känsla av att ”filmerna var bättre förr” och det är verkligen inte sant. För varje Mandomsprovet gick det ju hundra *insert usel 70-talsfilm * men det är ändå som åhhh man gör inte såna nuförtiden.

Om ni skrev en film om manusförfattare, vad skulle den handla om?

DANIEL
Kanske om en manusförfattare som får jobb inom säkerhetstjänsten – på grund av sin förmåga att hitta på spektakulära scenarier – blir indragen i något livsfarligt… och måste bläddra i McKee-böcker för att förstå fiendens nästa drag.

GUSTAV
Är motståndaren också manusförfattare då? Kanske rentav huvudpersonens… tvilling?

DANIEL
Bra där.

GUSTAV
Man skulle kunna dra den åt Wag the dog-hållet: politisk satir om en manusförfattare som ska täcka över nån skandal genom att uppfinna ett fiktivt skeende. Och sen målar in sig mer och mer i ett hörn, när hans fiktion hela tiden leder till oförutsedda större och större problem som måste lösas. Den filmen skulle jag gärna se. Själv då Ida?

IDA
Hmmm. Nån riktig sån ”everything is copy”- komedi, ung tjej råkar ut för en massa skit (på ett roligt sätt), bestämmer sig för att använda det i en film, stor succé och revansch på alla som behandlat henne illa!!

Eller nåt spooky, typ ”varför händer allt som jag skrivit i mitt manus i verkligheten?”

GUSTAV
Bra premiss! Förhöjd take på känslan man får varje gång man skriver intensivt på något, att verkligheten börjar påminna om ens historia för att man ser allt genom det filtret.

Ooh apropå spooky, nu kom jag på en slasher. Under en galafilmpremiär blir alla i publiken inlåsta i lokalen varpå filmteammedlemmarna brutalt börjar mördas. De inser snabbt att den bittra manusförfattaren är den skyldige, men twisten är att de ändå inte kan hitta hen i publiken eftersom ingen kan minnas hur hen ser ut eller vad hen heter.

IDA
Sad! En till: In treatment, fast det är bara manusförfattare som går i terapin och ältar oförrätter och trauman!

GUSTAV
Den servicen skulle kanske Dramatikerförbundet starta. Vi skulle antagligen dra in mer på den än på deklarationshjälpen.

IDA
En oförrätt som är rätt konstig är den som gör att manusförfattaren i The Player börjar skicka hotbrev: vadå, förväntade du dig alltså ett svar när du kall-skickat ett filmmanus till en exekutiv producent? Funkade det så förr i tiden eller?!

GUSTAV
Nä, det är väl återigen det här att vi får spela rollen som de drömmande världsfrånvända idealisterna. Även om jag får erkänna att jag kunde identifiera mig rätt mycket med den författaren när jag såg The Player första gången. Där jag satt i min ensamhet utan cv eller erfarenhet och skickade random förslag åt alla håll, ut i ett ödsligt universum.

IDA
En gång i tiden sökte jag jobb som krönikör på coolaste stället På Stan. På mitt cv skrev jag att jag gjorde en tidning som barn som hette… SNIGEL-NYTT.

Minns att Viggo Cavling skrev ett oerhört snällt svar!

GUSTAV
Wow.

IDA
Men kanske är det skillnad på Sverige och Hollywood. Amerikaner har ju mindre hut och mer GO, mer ”de ska vara glada om de får träffa mig!” När jag pluggade manus i USA var en delkurs ”business and screenwriting”, med OERHÖRT jobbiga tips som jag och min brittiska klasskompis (det vill säga stel som jag) aaaaldrig skulle följa. Till exempel skulle man volontärjobba på alla filmfestivaler och ha en dvd med sina grejer med sig. Så fort man såg en känd person skulle man tvångspresentera sig och tvinga på dem dvd:n.

AS IF!!! Hellre döden eller jobba som tuggummiuppskrapare

GUSTAV
Men min känsla är att många håller på så där i Sverige också?  Jag tänker att det är som med Scarface och verkliga gangsters, att de här filmerna har satt bilden av hur det går till på riktigt så att folk faktiskt börjat bete sig som i The Player?

IDA
Det är sant! Det blir som en självuppfyllande profetia!?

GUSTAV
Ja! Tror verkligen det, man har ju ingen annan koll när man börjar.

De ohyggligt roliga scenerna i Barton Fink med hans studiochef, där Barton aldrig får en syl i vädret, funkade exakt så för mig tror jag. Första gången jag såg den så satte de sig i mitt bakhuvud som primär referens för hur det går till i filmvärlden.

DANIEL
Svenska filmer om manusförfattare förresten? Finns det såna?

IDA
Knappt va? Det är ju roligare att visa knasiga Hollywoodscener än oändliga möten på Sveavägen och i Filmhuset… manusförfattare åker inte cab mellan palmerna, vi tar tuben.

DANIEL
Ja, själva glamouren är ju inte stor.

GUSTAV
Men har filmerna vi sett å andra sidan inte castat manusförfattare som lite av filmteamets svenskar? Idealistiska, konfliktskygga och dricker för mycket.

DANIEL
Jo vänta. Det gjordes en TV-serie typ 1999 som handlade om en manusförfattare. Kanske av Tre vänner?

GUSTAV
Haha det enda bolaget som drevs av manusförfattare – så klart.

DANIEL
Mitt i livet hette den, tror jag. (snabbgooglar)

Lars Lundström och Gustav Boman skrev. Den nyskilde mannen var manusförfattare.

Och där tror jag att de hade en lämplig historia om en svensk manusförfattare.

GUSTAV
Tack för denna grävande folkbildande insats Daniel. Vi får kanske se den inför nästa temasamtal.

DANIEL
”Han är inte bara nyskild, han är manusförfattare också.”

GUSTAV
Maximal underdog.

Ida Kjellin och Daniel Karlsson i samtal med Gustav Tegby – redaktör Dramatikerförbundet

Loading...