Dramatikerförbundets medlem Peter Arrhenius var med på WCOS och sammanfattar detta i en träffsäker rapport:
Att arbeta som manusförfattare är ofta ett ensamt yrke, inte sällan utfört av lätt konflikträdda introverta människor, alltför medvetna om sin plats längst ner på den kreativa makttrappan. Tack och lov arrangeras vart annat år WCOS, där manusförfattare från hela världen träffas för att dela med sig av strider dom vunnit, förlorat eller ännu inte vågat ta. Det visar sig snart att vi inte är så ensamma som det kan kännas.
Hur allvarlig och utsatt situationen är för många av våra kollegor i världen belystes tidigt i seminariet Freedom of Artistic Expression. Manusförfattare beskrev situationen i länder där regeringar på senare tid genomfört stora krav på att public service ska leverera innehåll som på olika sätt bejakar nationalism och konservativa värderingar – och absolut inte skildra ”woke-ämnen” som integration, HBTQ+-frågor eller kritisera makten. För tillfället verkar dessa regeringar vara höger-extrema, men historiskt har ju även vänster-extrema gjort sig skyldiga till samma sak. Som så mycket annat i världen just nu så fick jag en stark känsla av att ”det kan hända nära mig också, och snabbt” på ett obehagligt sätt. Obehaget blev inte mindre när jag kom hem och läste om Public Service-utredningar och en svensk kulturkanon…
Vi fick också i seminariet The Power of Stories, Screenwriters tackling Global Issues ta del av en panel som pratade om vikten av att berätta om globala hot som t ex klimatkatastrofen eller dåliga arbetsförhållanden i utvecklingsländer. Även om jag såklart håller med om hur viktiga dessa berättelser är, så upplevde jag – blott en enkel sång- och dansman som även gillar RomCom och Skräck – att panelen fick det att låta som att det BARA var det vi kunde berätta om, och det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Den här typen av diskussion tenderar ibland också att landa i ”det är viktigt att berätta om saker som är fel (så länge vi är överens om vad som är fel)”, vilket inte alltid är lätt i en allt mer polariserad värld. Men att vi pratar om det är viktigt, och framför allt – VÅRT JOBB ÄR VIKTIGT!
Hur vi alla runt om i världen bråkar om samma saker blev tydligt under seminariet Roddy Who? A Commitment to Credits. Vi är långt ifrån ensamma om att behöva förklara vad Created by eller Showrunner betyder, eller vem som har rätt att kalla sig det ena eller det andra. Min känsla efter seminariet var att jag var glad att Dramatikerförbundet tagit fram vår fina Krediteringsmanual, men också ledsen över att i stort sett ALLA länder verkar ha mer respekt för jobbet vi manusförfattare utför och faktiskt värderar sina författares åsikter om både regi och klipp. Det är nästan som att resten av världen förstått att det kan leda till ännu bättre filmer och TV-serier om den som skrivit manus får vara med och försvara den ursprungliga visionen hela vägen.
Mer av den varan blev det när producenter från det Irländska produktionsbolaget Element Pictures (bakom t ex Poor Things, The Lobster, Normal People) pratade om Building Creative Relationships. Vi var många som försökta hamna bredvid dessa producenter sen under kaffet. Ett seminarium om AI föll däremot lite platt i mitt tycke, eftersom författaren som pratade själv inte trodde det var så stor fara. ”AI just can’t write like we do”, var hans tes. Jag undrar verkligen om tonen kommer vara densamma om två år när det är dags för nästa WCOS.
Jaha, inte bara introverta människor där alltså utan introverta dysterkvistar, tänker du nu. Nej då. Några riktigt upplyftande seminarier var det också: Terry George (Oscarsbelönad författare till bl a In the Name of the Father och Hotel Rwanda) höll en varm, härlig föreläsning kallad The Future is Unwritten som fick lusten till yrket att öka igen. Seminariet Soaps in the Era of Prestige TV, med panelmedlemmar som jobbat flera decennier på serier som Coronation Street, Eastenders, Neighbours eller irländska Fair City, fick mig att längta tillbaka till min tid på Tre Kronor, Nya Tider och Hotell Caesar. Den kärlek de kände för sina serier och sin publik smittade verkligen av sig.
Men ska jag lyfta fram ett bestående minne av dagarna i Galway så blir det när den till åren komne fd ordföranden för WGI, det irländska förbundet, John Lynch ställde sig upp under ett seminarium där de amerikanska förbunden WGA East och West pratade om sina erfarenheter efter den stora strejken förra året. Hans ord tände något i mig (jag parafraserar ur minnet): ”We must stop saying that we can’t go on strike, just because we don’t have the same power as the americans. We can! All we have to do is come together. If we unite, we can do whatever we want!”
Så, med risk för att låta som Bamse: Ensamma är vi svaga, tillsammans är vi starka. Engagera dig i Dramatikerförbundet. Säg ifrån när något känns fel. Dela med dig av dina erfarenheter. Det (och ett stort personligt genombrott i min relation till Guinness) tar jag med mig hem från Irland.
//Peter Arrhenius