Vi har inte bara fått en ny VD på Filminstitutet, det pågår även en filmutredning. Vad hoppas svenska filmmanusförfattare att den ska leda till? Gustav Tegby frågade några av Dramatikerförbundets medlemmar.

IDA KJELLIN
(Min pappa Marianne, Bamse och häxans dotter m.m.)

Det här hoppas jag på: Sänk/avskaffa momsen på biobesök så folk har råd att gå.

Sluta se ner på barnkultur och satsa rejält på barnfilm (de går också bäst på biograferna så det är obegripligt att film för barn har så låg status).

Det här kan jag väl se mig i månen efter, men ta tillbaka de formulerade målen om mångfald och jämställdhet, det känns omodernt att inte ha dem, vad än gnälliga manliga auteurer säger.

Framför allt så klart: show me the money. Ge svensk film mer pengar! Alla pratar längtansfullt om Danmark, ”åh danskarna gör så mycket bra film”, mmm visst men dansk film får också tre gånger mer pengar än svensk. Vi är sämst i Norden. 

JESSIKA JANKERT
(Forever, Så jävla easy going m.m.)

Jag hoppas att filmutredningen tvingar alla delar av branschen att vara självrannsakande men framförallt att formulera visioner för svensk film. 

Personligen tror jag på mer mod och mångfald – att skapa utrymme för att våga prova nya vägar utan att vara så rädd för att misslyckas. 

Jag hoppas på snabbare finansieringsprocesser och större tillit till den konstnärliga processen. Det är så vanligt idag att projekt fastnar i finansieringslimbo mellan utveckling och produktion och dräneras på energi och egensinnighet. Man filar bort kanterna för att alla ska bli nöjda och så sitter man till slut med en kompromiss som ingen riktigt vill ha. Det måste gå att skapa ett mer effektivt system där kreatörerna kan lägga sin kraft på att göra så bra filmer som möjligt.  

ULF RYBERG
(Hammarskjöld, Huvudjägarna m.m.) 

Har faktiskt inga stora förväntningar/förhoppningar på den här regeringens filmutredning. En önskan är ändå en större tilldelning av pengar. Men pengarna kan också användas och fördelas något annorlunda än idag. Jag anser att det görs alltför många filmer i Sverige. 

Ett litet fåtal når en hygglig publik. Några en större. Medan resten i de flesta fall ses av några hundra, eller av några tusen personer. Det behöver inte betyda att det är dåliga filmer. Men vad är en film utan publik?

Fördela istället pengarna på färre filmer – som man bedömer har potential att intressera en större publik. Det kan vara komedi, drama, krim, skräck eller fars. Genren saknar betydelse. Som manusförfattare måste vi bli bättre på att hitta de berättelserna! 

TOVE FORSMAN
(One more time, Nelly Rapp – Dödens spegel m.m.)

Hoppas på lite ny energi i branschen! Det finns en stor ängslighet och känsla av hopplöshet just nu – vilket inte är konstigt, med tanke på att beteendet hos biopubliken ändrats på så kort tid. Men de känslorna gynnar inte kreativiteten. 

Skulle önska ett tydligare sätt att definiera vilken publik man riktar sig till med olika filmer. Upplever att det finns en rädsla för att berättelsen hamnar i andra hand när man pratar om målgrupper. Men jag tror snarare att det kan leda till mer lekfullhet i manusprocessen och starkare filmer för en tydligare publik. 

Men också mer pengar till filmindustrin i stort så klart! Åtminstone så vi kommer upp i samma nivå som de andra nordiska länderna.  Sen skulle kortare beslutsprocesser absolut också vara till stor hjälp.

Foto: Ida Kjellin- Stefan Tell, Jessica Jankert – Veronica Persson, Ulf Ryberg – Privat, Tove Forsman- Privat

Loading...