Gustav Tegby, styrelseledamot och redaktör, har intervjuat manusförfattaren Marioan Hosseini som valdes in i styrelsen vid förra årsmötet. 

Hej Marioan Hosseini, manusförfattare och ny styrelseledamot i Dramatikerförbundet. Några möten har du redan hunnit med, hur trivs du än så länge? 

Fint! Vår ordförande Alex Haridi var gästlärare då jag pluggade manus på SKH. Resten av styrelsen är helt nya ansikten för mig men jag är väldigt glad över vilket fint gäng vi är. Alla är väldigt kunniga och engagerade i att göra det bästa möjliga för medlemmarna.

Skönt att vi ger det första intrycket, hoppas det inte går över. Är du en föreningsmänniska generellt?

Nej det skulle jag inte påstå. Men när jag fick den här frågan kändes det naturligt att tacka ja. Det är mycket som händer just nu för svenska manusförfattare, så klart inte minst i och med att utvecklingen av Artificiell intelligens går så extremt snabbt – vi behöver jobba för att inte kryphål i upphovsrätten gör att vårt arbete utnyttjas osv. Jag har så klart en del att lära men än så länge känns det jättebra.

Ja gud, viss förvirring i början hör till. Jag har fortfarande fusklapp för att komma ihåg alla förkortningar på organisationer vi samarbetar med. Nån annan fråga än AI du brinner lite extra för?

Att manusförfattare som skriver långfilm får mer uppmärksamhet och respekt. Regissörer i all ära, men… hoppas jag inte låter för antiregi nu? 

Det här är Dramatikerförbundet, det kan aldrig bli för antiregi. Skojar bara, vi älskar regissörer! Och för att bevisa det, berätta om nån scen du tyckte var knepig eller svag i manus, men som regin lyckades lösa eller förhöja?

I novellfilmen ”Martyren” som jag skrev och Ahmed Abdullahi regisserade finns en middagsscen. Vi ser mamman laga mat till sina två barn och sedan äter de. Den har mycket själ och hjärta och låter oss komma nära karaktärerna, men i manus var scenen kort och ärligt talat väldigt torr. Jag skulle säga att den i princip skapades av Ahmed.

Ibland är de bra att ha regissörerna. Men för att vända på frågan, berätta om några scener du skrivit och blivit extra nöjd med?

Generellt går jag igång väldigt mycket med att ha inslag av mystik och magisk realism. I en film jag skrivit nyligen har jag en scen där huvudkaraktären går ner för en trappa som aldrig tar slut, hur mycket han springer ner och sedan upp igen. Jag tycker om den typer av helt visuella scener. Ett annan scen jag är nöjd med är i Martyren när mamman knivhugger sig själv och anklagar sitt barn för det, för att rädda honom från något ännu värre. 

Men det är alltid svårt med exempel, för scenerna behöver sitt sammanhang. Jag har till exempel en scen i min långfilm där en kille pratar om att han skriver en ny bok. Hans kompis förutsätter att det som vanligt är en bok om arkitektur. Nej nej säger killen, det här är faktiskt en roman. Ah mäktigt säger den andra, vad handlar den om då? Om en arkitekt… Ja du fattar. Jag tycker det är kul, men det kräver sin kontext.

Haha absolut, fast jag tycker i och för sig också att det är jättekul redan så här. 

Men den där dragningen till mystik och magisk realism, vad kommer den ifrån?

Jag tror det handlar om att det fanns mycket mystik i min uppväxt. Jag föddes under ganska kaosartade förhållanden och det handlade hela tiden om att överleva och hitta mening. Jag tror det stärker jakten efter något större, något som är bortom det vanliga. Och det fanns hela tiden en närvaro av Gud och Djävulen. Även i en ultrarealistisk berättelse om en ”vanlig” karaktär i den ”vanliga världen” så finns det per automatik en massa mystik för mig. Jag tycker hela livet är som en resa med inslag av magisk realism. Det känns viktigt att det finns med i mitt skrivande. 

Du sitter ju i styrelsen som representant för film&tv-sidan, men jag vet att du skrivit iaf en pjäs också, för Länk-projektet. Vad upplevde du var skillnaden på att skriva för teater vs film?

Största skillnaden är att man inte alls behöver skriva visuellt på samma sätt. När jag skriver film tänker jag mycket i bilder och visuella situationer och toner. Att skriva för teater är mycket mer dialogdrivet och det är också på många sätt friare, eftersom teater och film har olika överenskommelser med sin publik. 

Jag vet ju att du för länge sen sommarjobbade på Maraboufabriken. Är det sant – som ryktet gick när jag var barn – att man får äta hur mycket godis hur man vill då?

Haha, det stämmer. Man fick äta hur mycket man ville när man jobbade. Bokstavligen tills tandköttet började blöda. Men de var väldigt hårda med att ingen fick ens ta med sig en pralin ut. Det fanns säkerhetskontroller och ordningsvakter som slumpmässigt kunde kontrollera att ingen tagit med sig en chokladkaka.

Haha wow, jag håller tummarna för att det här dyker upp i ett kommande manus. Tack Marioan!

Foto: Johanna Carolina Nyman

Loading...