Av Daniel Karlsson
Jag hade turen att få tillbringa en sen augustivecka i huset som Henning Mankell skänkte till stiftelsen Överberg. Sedan 2015 har medlemmar i Dramatikerförbundet och Författarförbundet haft möjlighet att få stipendier för att vistas och arbeta i huset som ligger en halvmil utanför Sveg. Det finns tyvärr mycket som tyder på att jag var den sista.
Det är ett stort hus. Gästboken vittnar om att många har tagit med sina familjer dit, men jag var där ensam för att komma igång med skrivandet efter sommaren. Det finns två stora arbetsrum med skrivbord, så det finns alla möjligheter till att kunna jobba.
Bland det första jag gjorde när jag kom fram var att titta igenom bokhyllorna. Närmast ett av skrivborden hittade jag fyra böcker av en författare som varit min favorit sedan gymnasiet. En av de författare som fick mig att vilja börja skriva, och som jag ibland läser några sidor av bara för att komma ihåg hur det är man skriver. Det kändes som ett bra tecken.
Jag slog undan den uppenbara flykttanken att ägna hela veckan åt att bara läsa igenom hennes böcker, och gav mig ut för att jogga bort lite stelhet från den sex timmar långa bilresan. Från huset ser man en sluttande äng, och längre bort Svegsjön och skogsklädda berg. Jag joggade förbi äldre gårdar, mer nybyggda hus, kor, får, jakthundar som stod och skällde ovanpå hundkojor, ett byhus och skylt om att Överberg blev utsedd till årets bygd i Härjedalen år 2012.
Det blev en bra vecka. Jag arbetade och tänkte bra. Jag höll koncentrationen uppe, och tog fler löprundor genom landskapet samtidigt som jag lyssnade på sommarprogram med dramatikerna Mattias Andersson och Staffan Göthe. Båda dessa pratar om sin väg till skrivandet och om hur de först fick kontakt med teatern och skrivandet. Andersson nämner en SVT-serie om Strindberg, och Göthe pratar om Riksteaterns besök i uppväxtens Luleå.
Mitt under veckan publicerades Stefan Jonssons artikel om nedskärningarna och omorganisationen av kulturen i Norrköping, och det dröjde inte länge förrän det moderata kommunalrådet svarade med att polemisera mot en bortskämd kulturelit som bara kritiserar nedskärningarna för att de är rädda att för att förlora sina privilegier. Det skrevs snabbt många bra svar om kulturens värde, och engagemanget i aktionen “Tre tysta minuter” stärktes.
Flera av inläggen i debatten berörde hur lätt det är att riva ner saker som det tagit väldigt lång tid att bygga upp. Det var en känsla som det var lätt att relatera till i huset som snart måste läggas ut till försäljning. Jag bläddrade vidare bland böckerna i bokhyllorna. Hittade flera volymer där Radioteatern samlat årets bästa radiopjäser. Ett vittnesmål från en tid då public service både beställde radiopjäser av kända och okända dramatiker, och dessutom gav ut dem i bokform. För mig och många andra gav radioteatern (och tv-teatern) en viktig första kontakt med dramatiken. Jag vet att saker måste förändras, men att se de utgivna pjässamlingarna gav ändå en känsla av förlust. Det finns ett värde, både för samhället, Norrköping och den enskilda människan, även i det som inte är omedelbart lönsamt, och det måste finnas möjlighet för barn och unga att möta kulturyttringar som vidgar deras vyer. Och det måste även finnas ett samhälle som värderar de människor som arbetar för att skapa den kulturen, de som i kommunalrådets vokabulär tillhör den privilegierade kultureliten.
“Tack för att även vi fattiga får en chans till semester”, skriver en tidigare stipendiat i husets gästbok.
Ja, tack Henning och Dramatikerförbundet. Tack till alla som skapar kultur, och tack till alla som förstår hur fattiga vi skulle bli utan den.