Hjälp oss att förbättra DramaDirekt! Vi vill förstås att sidan ska vara så bra som möjligt för er användare och därför behöver vi er hjälp med vad vi kan förbättra.
Det tar bara några minuter att svara men är till stor hjälp. Tack på förhand!
Vad är DramaDirekt? DramaDirekt är en pjäsbank som grundades på initiativ av Sveriges Dramatikerförbund 1997. Syftet är att främja, sprida och tillgängliggöra den skrivna dramatiken i Sverige och utomlands. I vår katalog hittar du svenska översättningar av internationella succéer, samt svenska pjäser översatta till andra språk. Alla våra pjäser är skrivna av professionella dramatiker. Tjänsten är helt gratis och vänder sig både till yrkesverksamma inom teaterbranschen och privatpersoner.
När: 13 mars klockan 19-22 Var: På restaurang Nabo, Tegnérgatan 34 i Stockholm Vad: Tema ”Skräck” med Lola Zackow, Isabel Cruz Liljegren, Filip Hammarström och moderator Gustav Tegby
Den 1 september 1988 utbröt ”Den stora tystnaden” på landets alla teaterscener. Det var ett inslag i kulturaktionen ”Tre tysta minuter” som fick en väldig anslutning och uppmärksammades både i media och genom riksdagsmotioner om ökade anslag till scenkonsten.
”Så här tyst kan det bli för jämnan i vårt land om inte njuggheten mot kulturen ersätts av en generös kulturpolitik”, varnade Hasse Alfredson som talesman för tusentals kulturarbetare.
”Njuggheten” består tyvärr, vilket den kulturbudget som presenterades för tre månader sedan tydligt visar: en miljard mindre i anslag till en bransch i kris. Att den radikala minskningen beror på indragna pandemistöd är till föga tröst efter en två års lång statlig nedstängning av scenkonstbranschens verksamheter, i kombination med en stigande inflation. Utredningar har visat att återstartsstöd behövs i år framöver för kulturlivets återhämtning. Regeringens ställningstagande visar på det vi redan visste – konst och kultur värderas lågt och prioriteras ned.
Så hur har vi som bransch reagerat? Vad har hänt under dessa tre månader? Ett par artiklar från branschorganisationerna och sedan, mest tystnad. Hur vi tacklar den allt svårare ekonomiska situationen framöver återstår att se. Redan nu kan vi inom scenkonsten märka tydliga effekter. En snabbtitt på landets teatrars repertoarer spelåret 2022/23 visar att de största produktionerna på de största scenerna till stor majoritet regisseras och skrivs av vita män, att många verk som sätts upp har kända förlagor i form av filmer eller böcker och att färre satsningar görs på nyskrivna originalberättelser för scen. Helt enkelt att man satsar på sådant som känns tryggt och beprövat. De som drabbas av detta är: alla scenkonstutövare som inte tillhör normen vita män. De som också drabbas är: all publik som inte speglas av vita mäns berättelser. Såväl som teatern som konstform.
Historiskt sett är det som först skärs ned på, när scenkonstinstitutioners anslag minskar, märkligt nog, kärnverksamheten: det konstnärliga arbetet. En quickfix är att göra färre eller lite billigare produktioner där yrkesroller slås ihop och tas över av den redan anställda konstnärliga personalen. De som drabbas hårdast av detta är frilansare: dramatiker, regissörer och andra scenkonstnärer. De som också drabbas är: publiken. Såväl som teatern som konstform.
Utan publiken, ingen scenkonst – det vet vi. Att inkludera fler upphovspersoner med olika erfarenheter, perspektiv och kompetenser är inte ett arbete som ska görs vid sidan av, när lite extra medel kommer in, utan ett tankesätt som borde genomsyra våra verksamheter. Inte för att checka en box eller vara goda utan för att inte stagnera – för att utvecklas och fortsätta att vara relevanta, för att överleva. Vi behöver även se över styrelsers och politikers krav på graden av självfinansiering. Och är vi inte nöjda med hur det ser ut: protestera, strejka. Om de höga biljettpriserna utgör ett oöverstigligt hinder för vissa publikgrupper behöver vi differentiera priserna. Det är en demokratifråga, scenkonsten ska vara tillgänglig för alla. I nuläget upplever jag att tystnaden ger uttryck för en känsla av hopplöshet, men jag anar också en självtillräcklighet, från några av landets största aktörer. Detta är inte konstruktivt.
Min fråga till branschen är: vill vi fullfölja den redan utstakade vägen och fortsätta göra vår konstform mindre relevant och inkluderande eller vill vi tänka om, tänka nytt, kring hur vi prioriterar nu när kniven sätts mot vår strupe? Eller är det ännu bara vi frilansare som faktiskt känner hur vass eggen är?
Min egentliga önskan är att vi inte bara låter tiden gå och accepterar de sänkta anslagen utan att vi på nytt ställer oss på barrikaden. Kanske kan vi återskapa 1988:s Tre tysta minuter – i ny version? En annan sorts, subversiv, tystnad. Frilansare och fast anställda, hand i hand. Eller hur orimliga behöver scenkonstens villkor bli innan vi agerar?
Isabel Cruz Liljegren Frilansande dramatiker och deltagare i TRS och Svensk Scenkonsts chefs- och ledarskapsprogram för scenkonsten. Isabel medverkar även i seminariet Scenkonstens framtida ledare på Folk och Kultur fredag 10 februari.
