“Vi brinner verkligen för auteurskapet inom filmen” sa den person från danska filminstitutet som presenterade filmen som skulle inviga den fjärde världskongressen för manusförfattare. Manusförfattarna i salongen tittade på varandra och fnyste igenkännande. “… men vi håller även på att öppna upp för mer kollektiva skapandeprocesser”.
Ja, det är väl vi då, tänkte vi som satt i salongen.
Poängen med den historien är inte att hänga ut någon för att han inte läst rummet tillräckligt bra, utan att betona att glädjen i att vara en del av det fellästa rummet. För om det var något som blev tydligt under de två dagar då 350 manusförfattare och förbundsrepresentanter från 37 olika länder, samlades i Danmarks Radios konserthus, är det att vi har mer än triggerord gemensamt.
Kongressen, som arrangerades av Danske Dramatikere, bestod av olika föreläsningar och panelsamtal. Dramatikerförbundets ordförande Alex Haridi deltog i panelsamtalet “Public Service Broadcasting in a Streaming Age” och tog upp frågor om politisk påverkan, ängslighet och långa beslutsprocesser. Och oavsett om ordet streaming fanns i rubriken för panelsamtalen eller inte, så återkom ofta frågan om hur streamingplattformarna påverkat manusförfattarnas situation, inte minst när det gäller att få ersättning för sitt arbete. En stor del av manusförfattarens inkomster, har såväl i Sverige som internationellt bestått av olika former av royalties. Netflix och andra streamingplattformar försöker oftast få igenom totala utköp (buyouts), vilket gör att en manusförfattare kan skriva ett manus som ligger till grund för en världssuccé, utan att få del av den vinst som skapas för streamingplattformen. Det fanns en stor enighet bland talare och förbund om nödvändigheten i att få på plats lösningar som stärker manusförfattarnas rättigheter. Den här frågan var aktuell redan vid förra världskongressen i Berlin 2018, och jag tyckte mig kunna ana en större tro på att kunna få till olika former av success fees och royaltysystem. Kanske har EUs DSM-direktiv spelat en roll här?
Jämfört med förra världskongressen pratades det även märkbart mindre om långfilm och och långfilm på biograf. Det är tydligt att vi befinner oss i en tid då det är TV-serier och streamers som dominerar.
I en intressant panel där bland annat Lisa Ambjörn och SKAM-skaparen Julie Andem deltog, talades det bland annat om hur man fångar unga tittare som är vana att se (och skapa) kort innehåll på TikTok och andra sociala medier, och om vikten av att interagera med tittarna på rätt sätt. Det skapar nya krav på manusförfattaren och kanske också en insikt hos producenter, kanaler och plattformar att det finns saker att tjäna på att göra upphovspersonerna mer synliga?
Bland talarna fanns även den ukrainska manusförfattaren Larysa Martseva. Hon berättade starkt och samlat, om hur hon och hennes tonårssöner tvingades fly efter den ryska invasionen. Hon berättade hur de flydde från hemorten Bucha, och hur de lyckades ta sig fram till säkerheten i Wales, med hjälp av facebookgrupper för rhodesian ridgeback-ägare.
Från svenska dramatikerförbundet deltog förbundsdirektör, jurist och stora delar av styrelsen. Vi hade också nöjet att få sällskap av tio medlemmar som fått resestipendium, samt ett tiotal andra svenska manusförfattare som tagit sig dit.
Vi i det svenska dramatikerförbundet vill tacka det danska förbundet för en fantastiskt välordnad och inspirerande kongress. Vi lämnade kongressen med en än starkare övertygelse om vikten av internationellt samarbete och kollektiva lösningar för att stärka manusförfattarnas ställning, och ser fram emot nästa kongress som ska hållas i Dublin 2024.
Daniel Karlsson, styrelseledamot Dramatikerförbundet