Under pandemiåren har tillvaron för scendramatiker präglats av restriktioner och inställda eller uppskjutna föreställningar, och även om salongerna nu öppnats upp, rapporteras om köbildning för ospelade pjäser och svårigheter att ens få presentera sina idéer för teatrar.
Vi kommer att återkomma till den situationen.
Samtidigt som läget på scensidan är dystert, råder det än så länge högkonjunktur på TV-sidan, där det nog aldrig producerats så mycket drama som nu. Här borde det finnas möjligheter för dramatiker som vill bredda sig.
Emma Broström är en etablerad scendramatiker, som nu även skriver för film och TV. Jag ställde några frågor om skillnaden mellan att skriva för scen och rörlig bild, både vad gäller hantverk och arbetsvillkor, och om hur man ska göra som scendramatiker om man är intresserad av att bredda sig.
Berätta lite om vad du skrivit för scen och var du varit verksam som scendramatiker.
Som scendramatiker har jag skrivit över 50 pjäser för både barn, unga och vuxna till teatrar såsom Stockholm Stadsteater, Backa, Malmö Stadsteater, Radioteatern, Teater Västmanland och Regionteatern Blekinge Kronoberg för att nämna några. Jag har skrivit både originalverk och gjort en hel del dramatiseringar utifrån böcker också.
Har du alltid vetat att du vill skriva både för scen och film och TV?
Även om jag skrivit mer för teatern, i alla fall på pappret, så har jag hela tiden skrivit för film och teve också och började egentligen att skriva för film. Jag gick en skådespelarutbildning på folkhögskola med inriktning på film men satt under det året mest och skrev manus. Efter folkhögskolan gick jag en 2-årig Yrkesutbildning inom manus för film och teve (IHTV) där jag en längre period hade praktik på jarowskij produktionsbolag och utvecklingsavdelningen där. Vidare har jag förut en kandidat i dramatisk skrivande från Teaterhögskolan i Malmö, gått termins långa kurser på Filmhögskolan i Göteborg samt STDH i Stockholm, då med inriktning långfilmsmanus samt teve-serier. Så jag har utbildat mig en hel del inom både teater och film.
Den första filmcredit jag hittar på IMDB är långfilmen Flocken. Hur kom du in i det projektet?
Innan Flocken hade jag och Beata Gårdeler arbetat tillsammans med att utveckla flera andra projekt som aldrig blev av, så vi hade redan ett upparbetat samarbete. Vi blev sammanförda av en producent en gång i tiden.
Vad tycker du är den största skillnaden mellan att jobba i film och TV-världen och i teatervärlden?
Den största skillnaden är att så många ska tycka och tänka inom film och tv. När jag skriver för teater är det självklart folk som kommer med kommentarer och feedback så som teaterchefer, regissörer och dramaturger – men inte alls som inom film och teve där man får feedback på en helt annan detaljnivå. Sen är ju hela processen annorlunda också. Om jag får en beställning på en pjäs vet jag direkt hur mycket jag får betalt och ofta ungefär när den kommer upp också. I film och tv-världen är allt osäkert, du får lite pengar för synopsis, har du tur lite mer pengar för ett treatment, sen för ett första manus och så där harvar det på. Och otroligt långt senare om man verkligen har tur blir det film eller teve i slutändan. Men väldigt många fler projekt än de jag skriver för teatern slutar med att det efter år av utveckling inte blir någonting av alls.
För en TV-författare låter det som en enorm lyx att, som på teatern, få en beställning och veta att det högst sannolikt blir av. Men å andra sidan så gör utvecklandet att det finns fler arbetsmöjligheter för manusförfattare. Skulle det vara bra med en liknande överutveckling inom scendramatiken, eller skulle det vara att öppna Pandoras ask?
Jag tror inte det skulle vara en bra utveckling att arbeta på samma sätt inom scendramatiken. Det finns något väldigt fint och viktigt i att man får upp sitt verk på en scen och det finns också en anda och möjlighet på teatern att man jobbar på tills det blir bra, in i kaklet till premiär. Den möjligheten finns ju inte på samma sätt inom film och teve eftersom det är så mycket mer runt omkring som ska klaffa och kostar väldigt mycket pengar. Sen vill jag ju alltid uppmuntra teatrar att beställa nyskrivet och våga, men det tycker jag ändå många vågar ganska ofta. Kan också lägga till att det inte riktigt finns den organisationen och traditionen på en teater där någon skulle kunna arbeta med materialet som kom in och eventuellt skulle utvecklas vidare. Förutom de största teatrarna är det många mindre teater som inte ens har dramaturger längre och inte heller regissörer som jobbar längre perioder, så det arbetet som utvecklades skulle lätt falla mellan stolarna.
Om man tänker på själva skrivandet, känner du att det är samma kunnande som du använder dig av, när du skriver för de olika medierna?
Det är absolut samma kunnande och samma hantverk även om det är olika medier. Sen anpassar man det ju efter om det ska vara på en teaterscen där kroppar måste förflytta sig eller om man kan klippa som på film, men grunden i dramatiken är verkligen samma!
Andra scendramatiker jag pratat med har ibland känslan att det i film- och TV-världen, inte ses som nån merit att vara scendramatiker, utan att det möts av ointresse och ibland till och med misstänksamhet. Är det nåt du kan känna igen dig i?
Kan verkligen känna igen mig i det! När jag berättar för någon inom filmvärlden ( nu drar jag verkligen alla över en kam, det finns såklart flera undantag) och berättar om hur många pjäser jag skrivit eller teatrar jag jobbat på så rycker de mest på axlarna, inte sett, inte hört och det är heller inte relevant. Och som du skriver, det kan mer ses som man är ”svår” och inte kan jobba med mer kommersiella saker. Så fel tycker jag, då flera av mina favoriter när det kommer till film och tv just kommit från teatern från början; Kenneth Lonergan, Alan Ball, Phoebe Waller-Bridge, Martin McDonagh, Lucy Prebble för att nämna några!
Ja, det är verkligen en konstig och tråkig inställning. Jag tror att du har rätt i att det handlar om både ointresse och rädsla för att scendramatikern ska ta plats och vara svår att arbeta med. Och ”teatralt” är verkligen bland det värsta man kan säga om nåns dialog… Hur ser teatervärlden på att du skriver för film- och tv?
Eller hur! Så tråkig inställning! Man borde ju vara nyfiken tänker jag, men det är inte min upplevelse! Däremot är min känsla att teatervärlden bara tycker det är kul och spännande att jag skriver för film och teve! Där finns det en helt annan öppenhet!
Har du nånsin försökt göra en filmadaption av någon av dina egna pjäser?
Tänk att det har jag faktiskt inte, men tror flera av de skulle kunna bli filmer!
Hur går det rent tidsmässigt för dig att kombinera manus- och pjässkrivande? Jobbar du med olika projekt parallellt?
Jag jobbar med flera jobba parallellt, dels för att det är ett måste ekonomiskt, särskilt när jag skrivit mycket långfilm och det kan vara lång utveckling med lite pengar – och dels för att jag arbetar bättre och får nya idéer när jag jobbar med olika saker och inte fastnar i samma projekt.
Har du något råd till scendramatiker som vill börja skriva för film och TV? Hur ska man göra?
Det tråkigaste rådet men ändå kanske bästa är ju att gå en kurs eller utbildning, förkovra sig i själva manusskrivandet. Men sen är det absolut viktigaste att försöka hooka upp med en regissör som man kan jobba med om det nu inte är så att man vill regissera själv. Det är en väg in om producenter inte vill ta en på allvar då man bara skrivit teater. Tycker ändå att många och tv-regissörer är intresserade av teater och skrivande människor över lag.
Jag tycker att det låter som en bra strategi att hitta en bra regissör att samarbeta med. Hur hittar man en sån?
Min känsla är att många regissörer är öppna och ofta letar manusförfattare ( i alla fall de inte skriver själva) – i vissa fall är det producenter som fört ihop mig med regissörer, i annat fall ett mail eller till och med DM på Instagram! Ta en kaffe och presentera sig själv och vad man skriver!
– Daniel Karlsson, Redaktör Dramatikerförbundet