Under OS i Tokyo följde jag den svenske gångaren Perseus Karlström. Utöver det att han har ett fantastiskt namn, (som skulle vara jättesvårt att få med i ett manus) var det nåt rörande i hans försök att prestera så bra som möjligt, samtidigt som han var tvungen att rättfärdiga sin idrottsgren. I alla frågor fanns det liksom ett ifrågasättande. “Ja, det är jätteimponerande att du går snabbare än vad de flesta kan springa, men varför känner du att du måste gå? Och är det egentligen gång? Springer du inte egentligen?”.
Jag tänkte på Perseus när jag läste boken “Det svenska filmmanusets historia” av Johanna Forsman & Kjell Sundstedt. Är vi manusförfattare filmvärldens gångare? I alla fall i det att vi ständigt får förklara vad det är vi kan och vad vi bidrar med. Och det är lätt att som gångare/manusförfattare fastna i detaljer om för tjocka tävlingslinnen eller oförstående producenter.
“Det svenska filmmanusets historia” är en ambitiös bok som sträcker sig från de allra första svenska filmförsöken på stumfilmstiden till dagens TV-serier. Den är stärkande att läsa eftersom den ger vårt yrke en historia som många inte känner till, och den är också lite nedslående eftersom många av yrkets problem verkar vara eviga. Dagens manusförfattare skulle ha lätt att hitta saker att prata om med förra tjugotalets kollegor. “Skrevs ditt manus om? Mitt också! Men du fick väl den cred du skulle ha? Inte jag heller! Skål!”.
Det finns genom boken och filmhistorien, en ständigt pågående konflikt mellan manusförfattare som ser sig som filmens egentliga upphovspersoner och en filmvärld som ofta verkar se manuset som ett nödvändigt ont. Manusförfattarna i boken intar olika hållningar till den problematiken. En del blir arga, en del ser manusförfattandet som ett brödjobb, väldigt många gör valet att sluta skriva filmmanus, och andra känner att de måste regissera själva. Andra, som Niklas Rådström, säger om sina samarbeten med Suzanne Osten och Jan Troell “Min uppgift har varit att hjälpa dem att göra den film de vill göra. De regissörer jag har jobbat med har varit starka personligheter med tydliga visioner. Jag tycker att de är de enda möjliga människorna att arbeta med”.
Mot slutet, när boken närmar sig nutid, börjar TV-författarna ta mer plats, både i historieskrivningen och i branschen. På TV-sidan har det, som alla vet, skett en utveckling där huvudförfattarna får mer att säga till om. Motsvarande utveckling har inte skett på filmsidan, men kanske får man hoppas att det är innehållet i nästa kapitel? Eller att nästa kapitel innehåller fler exempel på lyckade samarbeten.
“Det svenska filmmanusets historia” är en bok som även andra än manusförfattare borde läsa för att få syn på en gömd historia, men också för att tänka på hur saker kan bli annorlunda framöver. Och det här är en bok, och kunskaper som man som manusförfattare kan ha med sig nästa gång man känner att man hamnar i bittert försvarsläge. Manusförfattandet är en viktig del av filmskapandet, och vi behöver bättre tävlingslinnen.
“Det svenska filmmanusets historia” av Johanna Forsman & Kjell Sundstedt finns att köpa eller låna, där man köper och lånar böcker.
Text: Daniel Karlsson, manusförfattare och redaktör dramatiker.se