Det är ju lätt att känna sig lite tjatig när man pratar om bristen på svenska långfilmer som baserar sig på manus av en ickeregisserande manusförfattare. Därför blir det inget sånt i den här texten.
Jag har sett filmen Mank på Netflix. Den är skriven av Jack Fincher och regisserad av David Fincher. Filmen handlar om manusförfattaren Herman J. Mankiewicz, och arbetet med manuset till Citizen Kane. Filmen bjuder både på manusförfattaralkoholismromantik och en hel del igenkänning för alla som arbetat som manusförfattare och bråkat om credit.
Men nu ska jag inte tjata om manusförfattarnas ställning utan om regissörerna. Jag tycker att David Fincher har gjort ett fantastiskt jobb, både i personregin och hur han i samarbete med andra har skapat en film som stilmässigt refererar till Citizen Kane och ändå är ett självständigt verk. Alla kanske inte älskar filmen, men jag tycker att det är tydligt att David Fincher även här bevisar att han är en framstående filmkonstnär, precis som han gjort i filmer och serier som Seven, Gone Girl, Mindhunter och Fight Club.
Ibland när man/jag tjatar om att den svenska auteurtraditionen kanske har sina baksidor, känns det som att det tas som ett ifrågasättande av regissörer. “Vad säger att filmerna skulle bli bättre av att renodlade manusförfattare skrev dem?”. Svaret är såklart att inget säger att de skulle bli bättre. En del skulle säkert bli sämre på grund av att manusförfattaren och regissören inte är överens om vad det är man berättar. Men några filmer skulle bli bättre. T.ex. blir David Finchers filmer bättre av att han inte skriver dem själv.
En koll på IMDb visar att David Fincher har två manuscredits (för kortfilmer han inte regisserat själv). Bristen på egenskrivna manus gör honom inte till en sämre regissör.
Jag är övertygad om att han kan vara en jobbig jävel som många manusförfattare svurit över, men jag behöver inte vara övertygad om att han inte skulle vara där han är idag utan fantastiska manusförfattare. Det är bara att läsa på IMDb och i eftertexterna till hans filmer.
I den här texten tjatar jag inte om bristen på svenska originalmanus skrivna av manusförfattare. Jag vill uppmärksamma alla på det självklara i att man kan vara en fantastisk regissör utan att skriva själv eller att får det att verka som att man skrivit allt själv. Det borde Orson Welles ha förstått. Det borde massmedia, festivaler, filmbolag, distributörer och filminstitut förstå.
Den här texten är en uppmaning om att ta hand om Sveriges David Fincher. Och det gör man bäst genom att även ta hand om Sveriges Jack Fincher, John Douglas, Liz Hannah, Gillian Flynn, Aaron Sorkin, Courtenay Miles, Eric Roth, Jennifer Haley, James Vanderbilt, Jim Uhls, Andrew Kevin Walker, mfl.
– Daniel Karlsson, dramatiker och redaktör för dramatiker.se