I bakgrunden när jag skriver det här hörs en presskonferens där ännu mer skärpta restriktioner presenteras.
 
När jag fick ta del av ansökningar till ett krisrelaterat stöd blev det än mer tydligt att pandemin har slagit hårt – inte minst mot dramatiker som skriver för teater.

 
Många medlemmar lever med ett väldigt glest ekonomiskt skyddsnät. Fasta anställningar och längre åtaganden är ovanliga, och de flesta dramatiker och manusförfattare saknar möjlighet till A-kassa. Det är väldigt svårt att bygga upp en buffert i en bransch där det är en lyx att veta vad man ska göra ett halvår framåt, och när de statliga stöden dessutom missar många kulturarbetare som driver verksamheten i egen firma, blir läget extra svårt.
 
Vad som också syntes i ansökningarna var viljan att fortsätta utöva sitt yrke.
Vad som kanske inte syntes i ansökningarna, men som jag tror är sant för de flesta av oss, är hur svårt eller omöjligt det är att skilja skrivandet från vilka vi är. För de flesta av oss började det som blev våra yrken i en djupt personlig vilja att berätta. Det är ett av skälen till att en refusering, eller en avbruten eller utebliven beställning inte bara är ett ekonomiskt bakslag, utan ibland känns som ett personligt avvisande.
 
Ju längre pandemin pågår, desto fler såna avvisanden kommer det att bli, som man ska hantera mitt i en pressad och osäker situation, och samtidigt fortsätta våga och kunna skapa nya projekt.
 
Det är inte lätt. Det är inte lätt i vanliga fall heller.
 
Håll ut. Håll fysiskt avstånd. Håll era vänner och kollegor nära.
 
Sök alla stöd ni är berättigade till.
 
-Daniel Karlsson, dramatiker och redaktör för dramatiker.se
Loading...