Foto: Adéle Askelöf

För att lära känna våra nya medlemmar publicerar förbundet emellanåt intervjuer med några av dem. Den här gången har vi två nya medlemmar som svarat på våra frågor: Maria Olsson och Henrik Jansson Schweizer.

I den här texten möter du Maria Olsson. Maria har skrivit bland annat pjäser för barn och unga och radioföljetonger. Innan hon vågade ta klivet att satsa på sitt skrivande arbetade Maria som lärare och parallellt med författandet arbetar hon nu på sin mastersuppsats i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

Kan du berätta lite om din bakgrund, om hur du började arbeta som dramatiker?

Som liten var teater inget jag kände till, annat än genom det som visades på TV.  Jag minns att en av de  första föreställningar jag såg på TV var Fröken Fleggmans mustasch och att jag skrattade så jag föll ur soffan när Gösta Ekman kom inrusande med ett strykjärn i ryggen och ropade: ”Jag är förgiftad!”. Först i tonåren besökte jag en riktig teater. Vår lärare i svenska tog med oss till dåvarande Bohusläns teater och jag fick uppleva något som på riktigt satte sig fast i min kropp. Jag jobbade extra i en butik i samma stad och några veckor senare kom en av skådespelarna in för att handla. Det tog flera sekunder innan jag kunde koppla ihop den panikkänsla jag fick med att detta var samme man som spelade den elaka fadern i pjäsen vi sett. Det var i sanning en fysisk upplevelse.

Långt senare i livet vågade jag tänka tanken att börja skriva på riktigt och inte enbart vid sidan av mitt riktiga jobb som lärare. Det var som att tröskeln över till den sidan av mig själv var obegripligt hög. Trots att jag alltid älskat att skriva och trots att min dator var överfull med allsköns texter av olika genrer så var det inget jag trodde var möjligt att ha som yrke. Dramatiker? Det lät som något som andra människor gör. Men efter tretton år som lärare tog jag till sist steget. Jag sa upp mig och började plugga teatervetenskap och performancestudier vid Stockholms universitet. Jag är glad att jag gav mig själv den möjligheten.

Du har skrivit flera verk för barn. Kan du se nån skillnad i hur du arbetar när du skriver för barn, respektive vuxna?

Jag tror att i båda fallen så behöver man lita på mottagarens förmåga att ta in texten. Jag har själv behövt jobba på att inte vara övertydlig när jag skriver. Det är som att mitt invanda lärarbeteende ibland slår igenom där: jag tänker att jag måste förklara allt, men så är det ju inte riktigt när det kommer till dramatisk text. Det måste finns utrymme för publiken att lägga till sina egna tolkningar, annars riskerar texten att falla platt. Men jag tror absolut att jag har nytta av alla mina år som lärare när det gäller att skriva för barn. Jag har ju umgåtts med dem så pass mycket att jag tror mig har lärt mig ett och annat om vad de kanske tycker om, vad de vill se: att de vill känna igen sig, men också få möjligheten att drömma sig bort genom ett verk. Men så är det förstås även för oss vuxna. Skillnaden är nog mindre än vi tror.

Vilken annan dramatikers/manusförfattares verk hade du gärna skrivit och vilket verk har haft störst betydelse för dig personligen?

Tänk om jag hade skrivit Fleabag av Phoebe Waller-Bridge! Vilken text och vilken stjärna. Jag får gåshud när jag tänker på hur smart hon är och jag älskar att hon vågar ta ut svängarna och blanda det hysteriskt komiska med det allra mörkaste svarta.

En annan text som drabbade mig starkt var Bodil Malmstens Tryck stjärna som spelades på Dramaten 2005. Någonting öppnades inuti mig när jag såg pjäsen och den gav mig ett nytt sätt att tänka kring vad en dramtisk text kan vara.

När det gäller teater för barn och unga så fullkomligt bländades jag av Farnaz Arbabis För att jag säger det, som hade premiär 2019 på Unga Klara. Föreställningen innehåller mycket få ord, men den säger mer om verkligheten än något annat verk jag sett. Ett måste, särskilt för vuxna.

En oundviklig fråga just nu, är ju hur coronapandemin påverkat din arbetssituation? 

Eftersom jag fortfarande studerar (jag håller på med en masteruppsats i teatervetenskap) så har jag egentligen inte påverkats så mycket av pandemin, men en del projekt som var på gång i våras har lagts på is och skjutits på framtiden ett tag. Vi kommer att komma ut på andra sidan av allt det här, frågan är bara när och vad vi har lyckats lära oss längs vägen. Oavsett, så tror jag att teatern kommer vara en viktig del i återhämtandet. Kanske viktigare än någonsin?

Avslutningsvis undrar vi vad du tycker att svensk teater behöver mer av?

Apropå Fleabag så tycker jag överlag att svensk teater gärna får våga vara lite roligare. Allvar är bra, allvar är viktigt, allvar är stort, men allvaret får större bäring om vi vågar skratta åt det hela. Jag tycker att exempelvis Ada Berger är en regissör som har förstått just det. Ser gärna att fler går i hennes fotspår, både för barn- och för vuxenscenen.

Loading...