Foto: Privat
För att lära känna våra nya medlemmar publicerar förbundet emellanåt intervjuer med några av dem. Den här gången har vi två nya medlemmar som svarat på våra frågor: Maria Olsson och Henrik Jansson Schweizer.
I den här texten möter du Henrik Jansson-Schweizer som tidigt insåg att det är i berättelsen och pennan som filmen har sin kärna. Henrik har bland annat skrivit många dramaserier men också producerat och regisserat.
Vill du berätta om din väg till att bli dramatiker?
På min 10-årsdag fick jag en Super-8 kamera av mina föräldrar i födelsedagspresent. Tidigt förstod jag att kameran levererar bilder, men att det är pennan som skapar berättelserna – och att alla berättelser någon gång börjar på ett tomt papper. Genom åren har jag säkert skrivit ett hundratal manus, några bättre än andra – och de flesta har inte filmatiserats. Jag har också lärt mig att det tar tid att bli dramatiker, att det är ett yrke som kräver passion, disciplin, tålamod och är något som inte sker över en natt – och att man heller aldrig blir fullärd.
Du har både skrivit drama som byggt på originalkaraktärer och på väletablerade karaktärer som t.ex. Roland Hassel. Vilka är utmaningarna i arbetet med respektive manusarbete?
Jag brukar säga att manus ofta handlar om tre saker; karaktär, karaktär och karaktär. Jag tror mycket av hemligheten ligger i att skapa mångdimensionella karaktärer, och jag tror det är extra viktigt när man jobbar med TV-serier där vi kanske ska följa våra karaktärer i 8-10 avsnitt och ibland under flera säsonger. När jag och min medförfattare Morgan Jensen skrev Hassel baserad på Olov Svedelids böcker från 70-80-90-talet så var en av utmaningarna att ta huvudkaraktären till 2017. Det visade sig vara svårare än vad vi först trodde och till slut ställde vi oss frågan; hur hade Olov Svedelid själv gjort och skrivit honom nu? Först då visste vi hur vi skulle göra och kunde komma vidare. När jag skriver originalkaraktärer så följer jag gärna Lars Molins goda råd om att hitta inspirationen till dessa i den egna släkten eller bekantskapskretsen.
Vilken annan dramatikers/manusförfattares verk hade du gärna skrivit och vilket verk har haft störst betydelse för dig personligen?
Jag älskar stora episka berättelser och har alltid varit inspirerad och fascinerad av Anthony Minghella – både ”The Talented Mr Ripley” som bygger på Patricia Highsmiths fantastiska roman eller ”Den Engelska Patienten” efter Michael Ondaatje´s roman är två exempel på briljanta adaptioner.
En oundviklig fråga just nu är hur coronapandemin påverkat din arbetssituation?
Det är klart att den påverkar, men som manusförfattare är man van vid motgångar. Det är liksom en del av yrket.
Avslutningsvis undrar vi vad du tycker att svensk film och TV behöver mer av?
Det är dags att man vågar göra mer historiska draman. Jag tror också på mer eskapism, snarare än realism.