Det pågår teaterdebatt igen. Eller i alla fall en debatt om teaterkritiken, och om det verkligen är bra att låta litteraturkritiker recensera teater. Längst ned i texten bifogar jag länkar till några av inläggen.
Precis som förra årets kulturchefsdebatt, och höstens diskussioner om huruvida sommarens succéroman verkligen var så bra som andra recensenter sa, handlar kanske debatten mer om de som skriver om konsten, än om konsten själv, men det finns saker i diskussionen som berör dramatiken.
En farhåga som framförs är att om litteraturkritiker recenserar teater, så kommer deras kritik att missa det som gör teater speciellt, och bli alltför textcentrerad.
Är det en bild som ni som nyss blivit recenserade delar? Och är det i så fall en utveckling som är positiv för oss? Bidrar det till att sätta fokus på dramatikern? Eller är förståelse av den dramatiska texten något helt annat än att kunna skriva om litteratur? Har DNs Kristina Lindquist rätt när hon spekulerar i att litteraturens dominans på kultursidorna kan “påverka vad som spelas i våra teaterhus, där nyskriven dramatik länge fått stå tillbaka för dramatiserade bästsäljare – som alltså inte ens recenseras som scenkonst i sin egen rätt”?
Jag ser fram emot att höra dramatikers röster i diskussionen. I tidningar, på sociala media, eller varför inte här? Maila till redaktor@dramatiker.se
Det där att en av Sveriges största tidningar låter litteraturkritiker istället för teaterkritiker, är det så klokt? Förmåga att läsa rummet och tolka gestaltning får då ofta stryka på foten.
— Rikard Hoogland (@RikardHoogland) September 13, 2020
Johan Hilton: Tweeten satte fingret på frågan – vad spelar vi egentligen för roll?
Victor Malm: Tro’t eller ej – men nu är DN Kultur besvikna igen
Kristina Lindquist: Det viktiga är inte vem som skriver teaterkritik utan hur det görs
Text: Daniel Karlsson, manusförfattare och redaktör dramatiker.se