Foto: Alma Lindé

Under förbundets årsmöte i höstas utlovade jag en intervju med den första som mailade mig på min då månadsgamla e-postadress redaktor@dramatiker.se. Innan dess hade jag bett om inlägg till den pågående scenkonstdebatten, men inte fått något mail till redaktor@dramatiker.se  så jag tänkte att det kanske behövdes ett pris eller nåt, men inte heller det hjälpte. 

Fyra månader senare, när jag gjorde en av mina regelbundna kollar på kontot redaktor@dramatiker.se och konstaterade att det inte kommit nån mail den gången heller, klickade jag på en flik som… visade sig innehålla inkorgen för e-postkontot redaktor@dramatiker.se … Sprängfyllt av obesvarade mail. Eller i alla fall tre. Manusförfattaren Anders Weidemann hade mailat redaktor@dramatiker.se redan under årsmötet, men först av alla var dramatikern Alma Lindé som skickat in ett inlägg i scenkonstdebatten. (Till redaktor@dramatiker.se

Jag mailade Alma från kontot redaktor@dramatiker.se med en ursäkt och en fråga om en intervju, och dessutom ett grattis eftersom hon är nyinvald som medlem i Dramatikerförbundet. 

Så här kommer intervjun med den föredömliga redaktor@dramatiker.se mailaren Alma Lindé! Hennes pjäs 4 Spänn City finns nu på på DramaDirekt. https://dramadirekt.se/pjas/fyra-spann-city-2/ 

Vill du berätta om din väg till att bli dramatiker?

Jag skrev min första pjäs som sexåring. Den handlade om myror.  

Men jag fattade inte att det var en pjäs då, jag tyckte bara att det var roligare att berätta historien utifrån vad karaktärerna sa än att bara skriva vad som hände, liksom. Min fantasi har liksom alltid varit min tillflyktsort.

Jag var lite för skum för att ha några kompisar när jag var liten, men jag pratade med blommorna och dom svarade, berättade saker om sig själva för mig. Vi kunde prata jättelänge och jag tröttnade aldrig och gick iväg och gjorde nåt annat, jag satt kvar där timme efter timme och lyssnade tålmodigt. Jag fick höra sen i vuxen ålder att den grejen kallas ADD haha.

Sen när jag blev äldre blev blommorna istället en massa olika människor som bara kom fram helt random och började berätta sina life stories för mig. Jag vet inte varför så många gör den grejen med mig, men jag är väldigt tacksam för det, för det har gett mig uppslag till skitmånga pjäser.  

En del jag kände kunde vara lite så här ”Men varför sitter du och snackar med den där gamla alkisen?” Men jag gillar människor, och att människor är olika och snöar in på olika saker – det är det som är mänsklighetens skatt, tycker jag. Jag tror att man kan vara fett smart och livsvis och ha saker att lära andra även om man suger på vissa universella grejer.

Men ju äldre jag blev och ju större utmaningar livet ställde på mig, så blev även jag tvungen att bli hårdare, eller kanske snarare att låtsas som att jag var hårdare än jag var, för att kunna överleva. Det fanns liksom ingen plats eller förståelse för känslighet där jag befann mig.  Jag var extremt fattig, levde nästan helt utanför samhället och umgicks dagligen med folk som hatade världen och alla som inte var som dom. Det är svårt att hålla fast i sin tro och inte dras med i cynismen i såna lägen. Fattigdom är komplicerat.

På ett sätt så finns det en sån enorm kärlek i att man delar på det lilla man har när man umgås med andra som inte heller äger ett ruttet öre.

Men det är när det börjar gå bra för dig som du egentligen märker vilka som är dina riktiga vänner. Vilka som stöttar dig och är glada för din skull och vilka som bara vill dra ner dig i det där träsket igen.  

Men jag har alltid haft det i bakhuvudet, att min känslighet och min förmåga att se det roliga i riktigt usla situationer skulle kunna  leda till nåt bra i slutändan. Och jag slutade aldrig skriva eller att sätta upp mina föreställningar hur illa det än var.  

När jag var 29 så vågade jag äntligen ta steget och söka till STDH:s dramatikerutbildning, och jag kom in två veckor innan jag fyllde 30.

Jag gick från luffare till elit på typ två sekunder haha. I alla fall på pappret.

Ligger man så mycket back så tar det några år till innan man tagit sig upp till ens existensminimum i praktiken hahaha.

Nä, men för att sammanfatta så har jag ju liksom behövt våga gå tillbaka till den jag är,  och alltid har varit innerst inne, för att bli en bra dramatiker.

Den här löjliga och glada lilla personen som kanske inte är så cool, men som gillar människor och livet och att få folk att skratta och må bra.  

Insikten om att det är enough, liksom, vad nån än säger.

När jag googlar hittar jag pjäser om Jurassic Park, tango och barn som lever i en värld full av sopor. Vad får dig att vilja arbeta med ett projekt? 

Jag går igång på allt möjligt. Om jag får skriva en pjäs from scratch så blir det ofta ganska galna och extrema karaktärer. Högt tempo, mycket action och snabba dialoger, så där. Men jag kan också tycka mycket om att göra motsatsen. Jag vill inte pracka på ett projekt nåt annat än vad det ska vara utan försöker hitta rätt sätt att berätta varje unik historia, liksom.

Jag gillar att lära mig saker via ett projekt. Skriva på helt nya sätt, att bli tvungen att ta fram nya sidor av mig själv eller att göra nåt som känns läskigt eller där jag måste vara sårbar  – att ge nånting från mitt hjärta till projektet, helt enkelt. Jag tror inte att publiken kan bli så himla berörd om man inte vågar investera känslor själv i det man gör. 

När jag jobbar med föreställningar som innehåller mycket dans blir mina texter mer som poesi eller låttexter. Då handlar det mer om att förstärka känslan i rummet som rörelserna redan ger än att försöka överträffa eller försöka sätta ord på dom. Vissa saker ska man inte snacka om liksom, man måste bara få uppleva det man upplever i rummet på ett intuitivt sätt utan påtryckningar eller övertydlighet.

Vad skriver du på just nu? 

Just nu arbetar jag faktiskt med tolv projekt parallellt och jag är öppen för fler haha. Men ett projekt som ligger mig lite extra varmt om hjärtat är en pjäs med arbetsnamnet ”Kötta”, som har premiär på Ung Scen Öst hösten 2021. Det är en actionkomedi för lågstadiet där en elak typ murar in hela världen i betong och sätter tusen lås på utsidan. Mänsklighetens hopp står då till det unga muskelberget Kötta Bengtsson, som är bäst i världen på att slå in väggar. På sin resa blir hon emellertid tvungen att återuppta den knaggliga kontakten med sin mamma Gerd, som en gång i tiden var världens bästa tjuv och låsuppdyrkare. Mor och dotter har länge haft en infekterad hälsokonflikt som lett till att dom inte umgås, men dom tvingas nu arbeta sida vid sida för att försöka rädda världen.

En oundviklig fråga just nu är ju hur coronapandemin påverkat din arbetssituation? 

Coronapandemin har faktiskt inte påverkat min arbetssituation alls. Jag har snarare fått mer jobberbjudanden än vanligt under just den här tiden. Men jag har nog bara haft tur som inte varit inblandad i några produktioner som skulle ha premiär just nu i vår.

Vad tycker du att svensk teater behöver mer av? 

Eftersom jag skriver just komedier så tycker jag ju att det vore på sin plats med en ärlig diskussion i Sverige om huruvida deppig och svårtillgänglig konst verkligen alltid är bättre konst än rolig och lättillgänglig konst.

Jag tror nämligen att komiken är livsviktig för människan. Den sträcker sig över alla språkliga barriärer och förenar människor. Folk som skrattar tillsammans blir också mer öppna för att förstå varandra på alla möjliga plan. Om det finns någonting som jag skulle vilja tillföra svensk teater, så är det väl just att höja värdet i hur vi ser på komedier.

Jag tror också verkligen att vi behöver en större variation i vilka historier vi berättar. Fler människor som är olika varandra och som har levt helt olika liv måste börja få chansen att berätta historier på sina egna villkor.

Som det är nu så efterlyser man gärna folk med olika bakgrunder i branschen. Men förutsättningen för vilka historier dom får berätta behöver oftast ändå godkännas av, och silas genom, den här intellektuella medelklassblicken, vilket leder till att nästan alla historier som medelklassen inte redan känner till eller som inte stämmer överens med deras världsbild av hur människor med en viss bakgrund tänker och fungerar silas bort.  

Det säger någonting när vi bara använder människor som ser ut eller uttrycker sig på ett visst sätt när vi vill sätta upp historier som handlar om förtryck relaterade till (vad vi förmodar är) deras bakgrund.  

För det är inte allt som människor är.

Man kan inte riktigt säga att en skådis från orten får göra konst på sina egna villkor när han bara blir castad till att spela en roll i föreställningen ”MANNEN”, liksom.

För det är en grov förenkling av allt han är. Han kanske tackar ja till jobbet i alla fall, men han kanske hellre hade valt att spela typ en muterad mördarhybrid mellan flodhäst och häftapparat, liksom. 

I think we all would.

 

Text: Daniel Karlsson, manusförfattare och redaktör dramatiker.se

Loading...