Erik Norberg om att dramatisera PO Enquist

Foto: Erik Norberg

Efter PO Enquists bortgång skrev Susin Lindblom den här texten om hans betydelse för svensk kulturpolitik och manusförfattarens möjlighet att tjäna pengar på sitt arbete.

Jag skickade några frågor till dramatikern Erik Norberg som tillsammans med Johanna Garpe gjort en dramatisering av PO Enquists bok Livläkarens besök.

 Hur var det att jobba med hans text? Vad var svårt och vad var roligt?

Johanna Garpe kom till mig med förslaget. Hon kände PO Enquist väl sen tidigare och hade fått hans välsignelse att göra en scenversion av romanen. Så redan där var det lite speciellt; vi visste att vi skulle testa våra idéer på honom och samtidigt ville vi göra något eget av denna enormt spridda och omtyckta berättelse, en pjäs som stod på egna ben och fungerade självständigt. Det var, så att säga, uppdraget. Det var både svårt och roligt.

Sen är det ingen liten sak att sätta sig ner tillsammans med någon man aldrig arbetat tätt ihop med förut och försöka skriva en pjäs tillsammans. Jag och Johanna kände knappt varann, jag hade hållit en magisterkurs i dramatisering på StDH som hon tog, det var allt. Vi läste och diskuterade, vände och vred på karaktärer och situationer och benade ut ett förlopp av romanen som vi satte ner i ett utförligt synopsis där alla scener beskrevs. Det lät vi PO läsa i januari 2015. Han tyckte om det och uppmuntrade oss att köra vidare på vår idé.

Vi skrev manuset i Google Documents, så att vi kunde skriva samtidigt och se varandras förslag till repliker och scenanvisningar växa fram på skärmarna. Oftast träffades vi och satt vi i samma rum, men det hände att vi jobbade på distans. När nån av oss skrev nåt som fick den andre att reagera, antingen med skratt eller undran eller skepsis, så diskuterade vi och gnuggade frågeställningen tills vi kom fram till en lösning. Vi gav oss inte. Det var både det jobbiga och det givande i processen, att vi tog oss igenom materialet tillsammans, med våra respektive egenheter och tolkningar.

Romanen är full av både briljanta scener och strålande dialog, så på det området hade vi ett överflöd att ösa ur. Historien är också dramatisk i sig, så vi kände tidigt att det fanns en bra struktur om vi bara kunde frilägga den för scenens form.

Det fanns dock svårigheter i själva stoffet. Dels det historiska perspektivet. Hur gör vi händelser som utspelat sig på sjuttonhundratalet relevanta för en publik idag, med alla dessa okända begrepp och tidsbundna fenomen? Vi försökte förstärka det som talade till oss känslomässigt över tidens ocean och tona ner det rena kunskapsförmedlandet.

PO hade ju själv gjort en massa research och kunde svara på alla våra frågor, även om sånt som han hade utelämnat ur romanens handling. Han var helt öppen för att göra de förändringar och förenklingar som ibland krävs för en dramatisering, bl a vad gäller rollgalleriet. Så blev t ex romanens Diderot till pjäsens Voltaire, en mer välkänd upplysningsfilosof, även om det var ohistoriskt. Detta utan minsta invändning från författaren. ”Det är bra”.

PO poängterade vid ett av våra möten att han hade skrivit boken i pluskvamperfekt, dvs den använder formen “detta hade hänt”, vilket antyder förekomsten av en källa som författaren refererar till inför läsaren. Det var en form vi inte direkt kunde överföra till scenen, men däremot placerade vi handlingen inuti en ramhandling som på så vis antydde att dramat var över och återberättades inför publikens ögon. Det förmedlade, tror jag, något av romanens känsla av ett ofrånkomligt öde.

Vi återkom med en första färdig manusversion i april som PO gratulerade oss till och sa ”ett rungande ja” till. Han tyckte, så vitt jag vet, mycket om vår dramatisering, vilket gläder mig. Urpremiären var på Stockholms Stadsteater i december 2015. Dramatiseringen har sedan dess spelats på flera andra teatrar, bl Betty Nansen i Köpenhamn.

Vad har du för relation till POs böcker, dramatik och filmmanus?

Il Capitano tog mig väldigt starkt. Jag visste inte då att det var PO Enquists manus, jag var trollbunden av Jan Troells regi, men jag upptäckte ju senare att PO även skrivit manus till både Hamsun och Pelle Erövraren som var strålande filmer.

Jag sökte till regilinjen på DI med I lodjurets timma och analyserade den pjäsen kors och tvärs. Jag älskar den. Sen såg jag Bergmans uppsättning av Bildmakarna och var inte lika förtjust. Den var lite tråkig, men det kanske var uppsättningen.

Romanerna kom jag till senare, och det är nog allra främst Musikanternas uttåg och Nedstörtad ängel som har gripit mig, förutom Livläkarens besök, som tilltalar historienörden i mig. Hans självbiografi Ett annat liv är också helt underbar.

 

Text: Daniel Karlsson, manusförfattare och redaktör för dramatiker.se

Loading...