Tre av inte så få hårt arbetande manusförfattare

Den 27/2 organiserade Dramatikerförbundet och Stockholms feministiska filmfestival ett frukostsamtal med rubriken “Kvinnliga manusförfattare – Varför är de så få?”. 

På biografen Zita, under ledning av förbundssekreterare Emma Nilsson diskuterade manusförfattarna Ida Kjellin, Bente Danielsson och Soni Jörgensen frågan om varför så få kvinnliga manusförfattare skriver långfilm (läs mer här och här).  Emma visade även siffror från förbundets medlemsundersökning som visade på stora skillnader mellan manliga och kvinnliga författares inkomster. 

För er som inte var där frågade jag paneldeltagarna vad de tyckte att det viktigaste de sa under samtalet var? Och om det fanns nåt de i efterhand tycker att de borde ha sagt. 

Bente Danielsson

Normer och strukturer gör bland annat att kvinnor har ett mer utsatt ekonomiskt läge från början och därmed svårare för kvinnor att sätta sig i den ekonomiska risk det innebär att skriva långfilm, där också betalningen för arbetet kommer långt efteråt, om den ens kommer. Manusförfattaren bär ensam nästan all risk. När Filminstitutet gjorde sin satsning på kvinnliga manusförfattare för storbudgetfilm gav man också en vettig slant för researchfasen och plötsligt sökte fler kvinnor än man först ville hantera: man försökte ändra kriterierna efter ansökningsdatum för att minska mängden till det antal kvinnor som redan har skrivit långfilm eller långfilmsliknande tv. Men var inte vitsen att öka antalet kvinnor som skriver för film? 

Man fick tack och lov backa på den punkten. Kvinnorna som sökte skriver i vanliga fall tv. Det saknas uppenbarligen inte vilja från kvinnor att skriva film, och kvinnors historier saknas inte heller. Det saknas ekonomiska förutsättningar.

Bolagen ägs av män. Män betalar såklart för berättelser som attraherar dem. Vi som arbetar med film, även om det finns kvinnor på många positioner av betydelse, styrs rent bokstavligt av den manliga normen. Ett normsystem belönar den som följer det. (Mig med! Jag har fått stöd för två långfilmer.) Den som bryter en norm blir obekväm, samtidigt som nyskapande alltid innebär att bryta någon slags norm. Och vi säger ju att vi vill stödja nyskapande film. Därför är det superviktigt att den som har fått i uppdrag att arbeta för att bryta en norm är väldigt medveten om att den själv förmodligen kommit till den maktposition den har just för att den är bra på att följa normen. Man är smidig och ”bra i rummet”. När den personen går på känsla eller slarvar kommer normen vinna. 

För att komma tillrätta med detta måste man vara noga med att skapa och hålla ramar som inkluderar dem som i vanliga fall faller utanför och inte redan är en del av systemet, utan att göra avkall på kvalitet förstås. Och för att kunna bedöma kvalitet utanför det normativa behöver man själv ta sig ur sin bekvämlighetszon och öka sin kunskap. Det är jobbigt, och man riskerar att bli obekväm även för den som betalar en. Och vem vill riskera en väl fungerande vardag? 

Jag hade också gärna pratat mer om det faktum att kvinnor oftare har ansvar för hem och barn. Det finns ungefär en miljard fördelar att jobba med tv då framför film. Man får betalt för hela processen i tv. För utveckling av tema, karaktärer, storylines. Man får en sjukpenninggrundande inkomst. Det är statistiskt sett kvinnor som vabbar, hämtar på dagis, är föräldralediga, och själva blir smittade av sina små telningar och behöver sjukpenning. En jämnare årsinkomst kan man också visa upp för en bank för att låna pengar till bostad i de fall man inte längre skulle vilja vara gift/sambo, för när man har huvudansvar för barn kan man inte bo på nåns soffa.

Jag tycker att jag missade nu att säga att vi redan börjar se resultatet på tv-sidan att så många kvinnor skriver där, en annan sorts historier håller på att födas, som Unbeliavable tex. 

Ida Kjellin

Det är väldigt hårt att vara manusförfattare för film, vem man än är. Projekten som blir av är få, det är oftast många års jobb, osäkert hur mycket man kommer att få betalt – eller när. Att bara skriva för film, att inte våga boka upp sig på annat, är omöjligt om man vill överleva ekonomiskt.

Som kvinnlig manusförfattare tillkommer ännu fler svårigheter. Många vittnar om att förfrågningar man får är om sånt som “kvinnor förväntas vara bra på” – barn och familjeunderhållning, sådant som i jämförelse har låg status och dåligt betalt. Undersökningar visar att ju dyrare en långfilm är – desto färre kvinnor finns bakom kameran. Det är som att man inte litar på att kvinnor är kompetenta nog att skriva en film där mycket pengar och prestige är inblandat.

Det har (hittills) varit så att det finns flest manliga producenter. Eftersom man oftast går på de man kan identifiera sig med eller känner, väljer de andra män, folk de känner.

Kvinnliga regissörer vill tyvärr i hög grad skriva sina egna filmer -det är ofta personliga ämnen, egna erfarenheter, och dessutom är det kanske inte konstigt om man inte vågar lämna ifrån sig ansvar eftersom det är tufft även att vara kvinnlig regissör.

En sak jag borde ha sagt är att det faktiskt ändå ser ljusare ut, det känns som att det kommer många kvinnor på högre poster. Både SVT och SFI trycker ändå på för fler kvinnor – även om det varit dåligt med fokus på just MANUSFÖRFATTARE, oftast är det regissörer som kommer i fråga för många projekt. Men med två satsningar öronmärkta där manusförfattare kunnat söka pengar direkt visar SFI att de ändå vaknat till! Alla manusförfattare har ett ansvar att tjata om kreditering, göra sin röst hörd, kräva betalt och att deras namn ska stå med på posters och i trailers, lika stort som regissörens!

Soni Jörgensen

Vi hann inte komma in så mycket till anledningen att så få kvinnor skriver långfilm i Sverige. En förklaring jag hann ge var att jag berättade att enda gångerna jag blir tillfrågad om jobb för att skriva långfilmsmanus är när projektet innehåller ett av följande: Huvudpersonen är en kvinna eller homosexuell man, det är en barnfilm eller handlar om adoption (då jag är adopterad). Samtidigt har jag blivit erbjuden så fruktansvärt dåligt betalt/kontrakt att jag ändå har tvingats tacka nej. I slutändan har en del av dessa projekt gått till en man som istället har blivit erbjuden seriös betalning/kontrakt.

Jag tycker att alla satsningar för kvinnliga manusförfattare är bra, då de tyvärr är nödvändiga, men att jag tycker att vi också måste börja fokusera mer på professionalism. Dvs både hos de som bedömer manus och de som skriver manus. Om vi istället börjar ställa krav på professionalism inom manusutveckling kommer situationen så småningom kunna förändras. 

En sak jag borde ha sagt är att en anledning till att så få kvinnor skriver långfilm i Sverige är för att de sällan blir tillfrågade att skriva filmer med en manlig huvudrollsinnehavare, genrefilm (exempelvis komedi och krim) samt högbudgetfilmer, dvs den typ av film som för det mesta blir producerad.

Och så vill jag lägga till är att det faktum att samtliga av de svenska spelfilmer som presenterades av SFI hösten 2019 var skrivna av män, visar att branschen fortfarande medvetet och omedvetet kvoterar in manliga manusförfattare. Ett sätt att avskaffa denna kvotering är att få in fler människor som bedömer manus enligt professionella kriterier. En producent kan exempelvis anlita dramaturger och passande manusförfattare som lektörer. Lektörer kan läsa manus utan titelsida (som man exempelvis gör i USA) och ge ett professionellt utlåtande på allt från innehåll till hantverksskicklighet. Detta skulle bidra till en mer professionell bedömning av manus/läsprov och i förlängningen även kunna höja kvalitén på svensk långfilm. Producenten måste givetvis fortfarande välja projekt efter intresse och passion. Men de skulle spara enormt mycket pengar och tid på att sluta utveckla manus med någon som inte har den professionalism som krävs. Istället fortsätter man att spela in filmer på manusversioner som man redan vid genomläsning kan se inte kommer att fungera. 

Ibland beror detta tyvärr på att producenter låter andra, som inte behärskar hantverket fullt ut, att skriva om ett välskrivet manus. Oavsett genre törstar publiken efter starka historier som berör och underhåller – det är en stor anledning till att TV-drama har tagit över. Jag är övertygad om att detta går att utveckla även inom svensk långfilm men då måste branschen börja utveckla manus ännu mer utifrån professionella kriterier.

 

Text: Daniel Karlsson, manusförfattare och redaktör dramatiker.se

Loading...