Några dagar efter att jag och förbundsdirektör Susin Lindblom varit på “Filmpolitiskt toppmöte” på filmfestivalen i Göteborg, ser jag och resten av familjen avsnitt 9 på säsong 2 av komediserien “Parks and Recreation”. Barnen har blivit tillräckligt stora för de flesta av skämten och min fru har för tillfället rätt stressnivåer för att kunna stå ut med sekundärskammen hon känner för seriens huvudperson Leslie Knope.

När jag ser avsnittet inser jag att det är en möjlig ingång i texten jag tänkt skriva om diskussionen om svensk film som skedde på det filmpolitiska toppmötet och på andra seminarier på filmfestivalen. Förutom frågan om avsaknaden av produktionsrabatter i Sverige så dominerades de diskussioner jag såg, av frågan om publiktappet för svenska filmer på bio under 2019. Svaren som gavs var alltifrån att det berodde på Filminstitutets jämställdhetssatsningar via att branschen inte känner sin publik, samt att manusen som filmades var ofärdiga och att mer tid måste läggas på manusutveckling. 

När jag kom hem från Göteborg tänkte jag att jag borde skriva nånting om det här, men visste inte riktigt vad. Kanske räckte det med att länka till den debatt i Stockholm som vår ordförande Pia Gradvall deltog i? (titta på samtalet här).  Eller konstatera att nästan inga kreatörer var med och diskuterade vad som skulle göras med den svenska filmen? Men till min räddning kom alltså serien om några byråkrater på park- och fritidsförvaltningen i Pawnee, Indiana. 

Avsnittet (skrivet av Rachel Axler) handlar om att kommunhuset få en ny muralmålning, som ska ersätta den gamla, grovt rasistiska “Spirit of Pawnee”. Leslie Knope, avdelningens drivande kraft, sätter omedelbart sina medarbetare på att komma med förslag på den nya muralmålningen, men eftersom alla utom en, saknar konstnärlig begåvning, (och den som har konstnärlig begåvning är Jerry), så slutar den interna omröstningen med att alla röstar på sina egna förslag. Leslie bestämmer sig för att de får göra en kompromiss och tar element från allas konstverk och skapar ett kollage. 

Här vill jag pausa återberättandet av avsnittshistorien och påpeka att den här texten inte är en nyckelkrönika där man ska gissa vem som är svensk films Leslie Knope, Tom Bradshaw eller Ron Swanson. (Men pax för att vara April Ludgate). Poängen kommer nu…

När Leslie visar kollaget för arkitekten Mark säger han att det är en kamel, och en kamel är en häst som designats av en kommitté.

Det är därför vi som manusförfattare inte automatiskt jublar när vi hör att mer tid måste läggas på manusutveckling. Vi vet att mer tid till manusutveckling alltför ofta betyder större kommittéer och fler pucklar på hästen (eller kan det inte vara en känguru istället?). Jag tror att det behövs bättre manusutveckling, och större makt över historierna till de som skapar dem. Jag tror att publiken skulle uppskatta filmer som görs av manusförfattare och regissörer som inte tröttats ut av kommittéer. 

Jag och alla andra manusförfattare fattar att biofilm är en kommersiell verksamhet och att många i branschen sitter på kunskap om vilken sorts film det finns biopublik för, men jag tror att den kunskapen gör bäst nytta om den används till att ge kreatörerna så bra förutsättningar som möjligt. 

Jag tror att kommittéerna är en av anledningarna till att så många manusförfattare hellre jobbar med TV än med film. Jag tror att väldigt få regissörer och manusförfattare kan göra tillräckligt bra filmer om de bara får göra sitt näst bästa. Och (med risk att själv uppvisa kommittébeteende) så tycker jag verkligen att Chris Pratt borde börja vara rolig igen.

Text: Daniel Karlsson, manusförfattare och redaktör för dramatiker.se.

Tipsa Daniel om något som du tycker behöver uppmärksammas. Maila Daniel på redaktor@dramatiker.se.

Loading...