Igår initierade Dramatikerförbundets redaktör Daniel Karlsson en förlängning på kulturchefsdebatten och bjöd in dramatiker att debattera. Alexandra Loonin, dramatiker och dramaturg, har skrivit ett inlägg i debatten.
Dagens Nyheters Johan Hilton frågar om kulturcheferna går på teater nu för tiden. Den ena texten efter den andra ramlar in från bland annat Martin Aagard, Björn Wiman och Björn Werner. Svaret är ett rungande ”nej, och det är teaterns fel!”. Hilton godtar i en handvändning svaret och passar frågan vidare till oss scenkonstnärer: Hur vi ska förnya vår konstart? Suzanne Osten ger sin syn på saken, Stefan Larsson ger sin syn på saken, Mats Ek och Björn Sandmark har redan innan frågan ställts gett sin syn på saken. Och jag undrar vad fan det är som händer? Varför accepteras påståendet att det är teaterns fel att kulturcheferna inte gör sitt jobb?
Legitimera inte diskussionen. Johan-Martin-Björn-Björn har inget mandat att kräva någonting av scenkonsten när de enligt egen utsago inte har tid eller intresse nog att gå på teater, skriva om teater, prioritera teater. Och detta får de betalt för att berätta, en så himla konstig grej att ägna sin arbetstid åt. Se en eftermiddagsföreställning i Linköping istället. För teater spelas ju inte bara på kvällar, om jag snabbt ska bemöta Wimans rad om att kulturcheferna är för upptagna efter kontorstid. Du hittar oss på bibliotek, skolor och teatrar till frukost, lunch och middag. I Stockholms innerstad, Trelleborg och Björna.
Legitimera inte diskussionen. Det är absurt att Björn Werner får sitta på sin chefspost och mässa om att det inte är kulturjournalistikens jobb att rädda kulturen. Det kulturen framförallt ser ut att behöva räddning från när man följer den här debatten är ju kulturcheferna. Är det kulturjournalistikens jobb att närvara i kulturen? Om svaret är ja – anställ den kompetens som saknas för att göra det på ett trovärdigt sätt då.
En frågeställning jag hade kunnat köpa är hur vi ska hantera ointresserade kultursidor och var vi ska lägga vår energi. För vem har egentligen ork till en debatt som går över i bortförklaringar och lägger ansvaret på en scenkonst som måste bli mer samtida, mindre samtida, sluta med video, nyttja scenen bättre, dramatisera färre biografier, tro mer på sig själv, artikulera tydligare och peka mindre. Jag för min del undrar om det finns någonting som kulturcheferna kan göra? Skriva om teater istället för att skriva om att de inte skriver om teater, till exempel.
Under tiden finns det fler sätt att samtala med och mellan konstnärliga verk på än via nåd från kultursidorna. På Teater Västernorrland, där jag jobbar, är diskussionen om kulturchefernas frånvaro knappast ny. För att inte stå handfallna inför riksmedias frånvaro, att det förutom förlossningar även läggs ner redaktioner och slås ihop tidningar vars upptagningsområde blir större och större så initierar vi egna rum för diskussion.
Sedan ett par månader tillbaka driver jag till exempel Dramatikerpodden. Den startades för att göra oss till avsändare av en diskussion istället för att vänta på att inkluderas i Johan-Martin-Björn-Björns. Andra exempel är Göteborgs Stadsteaters Teaterrummet, Helsingborg Stadsteaters Ljuset på, Stockholm Stadsteaters Salonger och Potato Potatos Analyshäng – plattformer som fördjupar dialogen mellan verk, publik och konstnärer. För att inte tala om all pedagogisk verksamhet som sker över hela landet, alla publiksamtal, paneler, festivaler och seminarier.
Allt detta till trots krävdes det inte mer än tre kulturchefers oinsatta åsikter för att gå ifrån en debatt om kulturchefernas frånvaro i teatern till teaterns roll i det offentliga samtalet. Legitimera inte det! Scenkonsten har inget att vinna och allt att förlora på förskjutningen.
Alexandra Loonin
Dramatiker och dramaturg
Vad tycker du? Delta i debatten och skicka in ditt bidrag till redaktor@dramatiker.se.