Rubriken är hämtad från Carl August Hagbergs översättning av William Shakespeares pjäs Romeo och Julia. Jag nämner dessa namn för att det är så många namn som inte nämns.

Häromdagen hände det igen. Ett reportage i tidningen om en ny tv-serie som verkade ha skrivit sig själv. Åtminstone nämndes inga manusförfattare, trots att skådespelarna som intervjuades pratade utförligt om manusets kvaliteter.

Det här var inget projekt som jag varit inblandad i, men jag gjorde som jag gör ibland när jag orkar. Jag skrev en lite sur tweet, och ett lite surare facebookinlägg, och sen ett trevligt mail till journalisten som glömt att nämna manusförfattarnas namn.

Ja, mailet var faktiskt trevligt, för jag tror att det gör mest nytta, och för att det skulle vara orimligt att hen skulle få hantera vad jag verkligen kände.  Det tänkte jag ta här istället, även om förbundets medlemmar kanske är de som minst av allt behöver höra det här. Vi har alla varit med om det.

Ibland försöker jag, i nån slags försvarsmekanism, oftast rycka på (de alltmer spända) axlarna och försöka tänka att det är så det är. Vad spelar det för roll om mitt namn inte nämns i DN? Är det inte bara fåfänga att bli sur över det? Jag vet vad jag har gjort även om mitt namn inte nämns, och vill nån intresserad producent, eller teaterchef ta reda på vem som skrivit så är det inte svårt för dem att göra det.

Men jag tror att det är just det som gör mig så arg. Jag vet vad jag har gjort, och jag vet vad mina kollegor har gjort. Jag vet glädjen över när idén först dyker upp. Jag vet frustrationen när idén inte riktigt låter sig fångas i bokstäver, och jag vet förhoppningarna när jag lyckats få nån annan att dela entusiasmen över idén.

Jag tror att det är det som gör att jag blir så arg när namnet inte ens står i den lilla faktarutan bredvid, eller på internet, eller i festivalkatalogen. När manus verkar ha uppstått genom improvisationer mellan skådespelare och regissör, eller att man skakat en bokförlaga så att ett manus ramlat ut, då är det som att vi och vårt yrke inte finns.

Det handlar inte om fåfänga, det handlar om att allt arbete man lagt ner de senaste månaderna, året eller åren blir helt osynliggjort. Det är som om alla de där dagarna framför anteckningsblock och dator inte finns. Som om all den där stressen var inbillning, som om kvällarna och helgerna då man inte var med familj eller vänner inte fanns, som om alla de där, ofta rätt jobbiga, manusmötena aldrig hände, som om gångerna då man lyckades skriva om stora delar av manuset efter kommentarer man egentligen inte höll med om aldrig har  inträffat. Som om ensamhetskänslan när man inte visste vad produktionen höll på med inte fanns. Som om man inte hade en stor del i att det blev så bra som det blev.

Och nej, de känslorna kan inte en dåligt insatt, eller ignorant journalist ansvara för, men det är inte fåfänga, det handlar om att få ett erkännande om att vårt arbete spelar roll, och att vi finns.

Text: Daniel Karlsson, redaktör dramatiker.se

Loading...