Makt och frihet i Berlin

Jag hade förmånen att, tillsammans med andra styrelsemedlemmar, Susin och Axel från kansliet, och fem andra svenska manusförfattare få delta i WCOS 04, manusförfattarnas fjärde världskongress.

Jag och ungefär tvåhundra andra manusförfattare, och förbundsrepresentanter, från olika delar av världen tillbringade tionde och elfte oktober i en föreläsningssal på Akademie der Künste, i Berlin. Genom de stora fönstren såg man Brandenburger Tor, och strax nedanför, bland turistgrupperna på torget stod en vältränad tysk man, enbart iklädd halvt höftskynke. Han stod på en vagn, och hade byggt en giljotin av papp där det stod saker om Stasi. Jag lyckades inte helt förstå vad han ville, men jag tror att han hade känt sig hemma i kongressens tema “Power and Freedom”.

Det var dessa två ledord som styrde innehållet i de panelsamtal mellan olika manusförfattare, som utgjorde kongressens huvudinnehåll. Och efter inledningstal som bevisade att det är mer njutbart att lyssna på tal skrivna och hållna av manusförfattare än av kulturbyråkrater drog det igång med programpunkter som “Showrunners – Shifting Power to The Writer”, “Netflix – Love It or Hate It, It’s Here To Stay”, “SVOD by the Numbers” och “Negotiation as Asymmetrical Warfare” och “50/50 by 2020”.

Under de två dagarna fick vi, medan den vältränade tysken med det halva höftskynket, ändrade poser och ropade ut slagord nere på torget, höra en författare till en serie om en briljant detektiv, inte se nåt märkligt i att kvinnliga manusförfattare är mycket mer ovanliga än kvinnliga romanförfattare.

Vi fick höra två nyzeeländska manusförfattare hålla ett roligt och smart föredrag med den inofficiella rubriken “Ten Ways To Fuck Up Your Female Characters”.

Vi fick se en panel med manusförfattare från tre världsdelar som skrivit för Netflix, berätta om hur det är att skriva för Netflix (“bra”, “snabba beslut”, “stor frihet”) och vi fick se samma panel, i enlighet med innehållet i kontrakten, vara väldigt tystlåtna kring innehållet i kontrakten.

Vi fick se några moderatorer ta för stor plats och andra vara väldigt bra.

Vi fick höra berättelser från Writers Rooms i hela världen och om försök att skapa större mångfald bland författarna.

Vi fick en inblick i den kenyanska filmindustrin och i vad som ligger bakom den sydkoreanska biofilmsboomen. Och i en av kaffepauserna kunde vi diskutera att det var väldigt få av programpunkterna som handlade om långfilm, och att det inte verkade vara ett medvetet val, utan mer en spegling av hur branschen ser ut för tillfället.

Vi fick se Alex Haridi delta i panelsamtalet “Subversive Scripts” om möjligheten att ta upp viktiga politiska frågor i manus, och vi fick se Dramatikerförbundets ordförande Pia Gradvall i samtalet “50/50 by 2020” om jämställdhet i filmbranschen (bäst i Sverige, men inte lika bra som de ville att Pia skulle säga att det var).   

Vi fick se representanter för det israeliska dramatikerförbundet berätta om sin kamp och hungerstrejk för att rädda den nya public service-kanalen.

Under kongressens sista programpunkt “Writing Through Oppression” höll den förföljde, och landsflyktige, turkiske journalisten Can Dündar, ett anförande som påminde om att med friheten att få och kunna uttrycka sig, följer också en möjlighet att göra motstånd. Hans tal följdes av att Peter Verzilov och Nadya Tolokonnikova från aktivistgruppen Pussy Riot, berättade om vad som hänt efter att de stormade planen under VM-finalen i fotboll, och hur Peter förts till Berlin efter att ha blivit förgiftad.

Allra sist, innan kongressens gemensamma uttalande antogs, höll James Schamus  (The Ice Storm m.m) ett mycket bra tal i tjugo delar om vem som får berätta historier, och om vilka som inte behöver göra det och ändå kan behålla sin makt.

På tåget hem försökte jag summera vad det givit att delta i världskongressen. (Förutom då att förundras över den vältränade tysken med det halva höftskynket).

Även om det är stora ord, så gav det faktiskt en känsla av makt och frihet att befinna sig i ett rum med kollegor från hela världen, som brottas med liknande problem med producenter och avtal, och andraakter som blir för långa, och synpunkter från alla möjliga. Och bara det att befinna sig i ett sammanhang där alla vet vad manusförfattare gör, och att det är från oss som berättelserna kommer, gav en kraft att kämpa mer för de egna idéerna och en förbättring av arbetsvillkoren.  Om två år är det dags igen och om ni får chansen, rekommenderar jag ett deltagande i WCOS 05 som ryktas hållas på lämpligt tågavstånd från Sverige.

 

Text: Daniel Karlsson, manusförfattare och redaktör dramatiker.se

Loading...