Reflektion om Ravinen av Lisa Ohlin

RAVINEN (Så du vill bli regissör) av Lisa Ohlin.

I centrum för boken Ravinen står Lisa Ohlins arbete med sin film ”Walk with me”, som hon regisserade, och utvecklade tillsammans med den danska manusförfattaren Karina Dam. Mellan kapitlen som handlar om den långa utvecklingsprocessen skriver Ohlin om sin egen väg till att bli regissör, kärleken till filmen, och om hur det faktum att hon är kvinna påverkar hur hon bedöms som regissör och arbetsledare.

Alla som varit igenom en lång utvecklingsprocess kommer att känna igen sig i kasten mellan hopp, uppgivenhet och förtvivlan, och inte minst prövningen att hantera synpunkter från alla som vet bäst om vad filmen behöver. Och att alla som vet bäst så ofta vet olika.

Jag läser med en känsla av igenkänning, men också med en tacksamhet över att den är skriven (och utgiven). Det är ingen skandalbok, och skildrar inget sensationellt, men enbart genom att finnas hjälper den till att offentliggöra ett samtal som ofta bara sker filmarbetare emellan. Man håller tyst av rädsla för att för att stöta sig med nån som kan påverka möjligheten att få utöva ens yrke. Man väljer att inte ta strid för att inte bli känd som besvärlig. Man sväljer de där manuskommentarerna från den där personen som egentligen inte borde ha nåt med manusarbetet att göra. Man låter bli att skriva den idé man har närmast sitt hjärta, för att man inte orkar köra den genom den där skitkvarnen.

Jag vill tro att det där ofta är en onödig rädsla. Jag tror att även de som sitter på pengarna kan tåla att bli emotsagda. Jag tror att filmvärlden skulle må bra av det, och att det är ett led i det jag uppfattar att Lisa Ohlins bok utmynnar i. En önskan om att kreatörernas makt måste stärkas.

 

Text: Daniel Karlsson

Loading...